September
Wednesday 2 December 2009 photo 1/1
|
Hur jag än gör så försvinner du inte. Du är ett minne i mitt huvud, ett minne som jag tänker på varje dag och varje natt. Allt jag ser, allt jag hör är minnen av dig.
Jag har försökt släppa allt, jag har verkligen försökt radera dig men ingenting fungerar. Jag brukar säga till mig själv att det är dumheter att gå runt och minnas och tro. Det blir ändå aldrig min verklighet igen. Allt är så svårt, alla minnen påverkar allt jag gör.
Ibland kan jag se oss två. Det är så vackert, som taget ur en saga. Du är vacker som en gud och jag likaså. Vi ser så lyckliga ut. Jag ser oss så tydligt att det känns som om jag kan ta på oss.
När vi sedan försvinner hugger det i mitt bröst. Det jag såg var minnen, det jag såg är förlorat.
På kvällarna kan jag känna din doft, den riktigt tränger in i min näsa och jag njuter av varje andetag, det känns som om du är här, brevid mig. Precis som förr. Jag kan höra dig viska, jag kan höra din röst, den klingar så fint i mina öron. Jag sluter ögonen och ser dig och när jag öppnar ögonen igen så är du borta. Det jag såg och hörde var minnen, det jag såg och hörde är förlorat.
Jag brukar tänka på dig. Och jag undrar om du tänker på mig. Ser du mig sitta vid din säng, ser du mig komma gående som den vackraste du någonsin sett? Ser du mig i alla du är med så som jag ser dig i alla jag är med? Kan du känna min smekning på din kind? Känner du min doft? Hör du min röst? Allt det gör jag med dig.
Har du också legat vaken i flera timmar och tänk på oss, tänk på att vi hade kankse en framtid. Har du också gråtit över rädslan att vara utan mig? Har du också skrikit tills luften har tagit slut? Har du också en massa minnen om mig som du vil få bort? Allt det har jag med dig.
Du är min skugga. Där jag är, där är du.
Jag har försökt släppa allt, jag har verkligen försökt radera dig men ingenting fungerar. Jag brukar säga till mig själv att det är dumheter att gå runt och minnas och tro. Det blir ändå aldrig min verklighet igen. Allt är så svårt, alla minnen påverkar allt jag gör.
Ibland kan jag se oss två. Det är så vackert, som taget ur en saga. Du är vacker som en gud och jag likaså. Vi ser så lyckliga ut. Jag ser oss så tydligt att det känns som om jag kan ta på oss.
När vi sedan försvinner hugger det i mitt bröst. Det jag såg var minnen, det jag såg är förlorat.
På kvällarna kan jag känna din doft, den riktigt tränger in i min näsa och jag njuter av varje andetag, det känns som om du är här, brevid mig. Precis som förr. Jag kan höra dig viska, jag kan höra din röst, den klingar så fint i mina öron. Jag sluter ögonen och ser dig och när jag öppnar ögonen igen så är du borta. Det jag såg och hörde var minnen, det jag såg och hörde är förlorat.
Jag brukar tänka på dig. Och jag undrar om du tänker på mig. Ser du mig sitta vid din säng, ser du mig komma gående som den vackraste du någonsin sett? Ser du mig i alla du är med så som jag ser dig i alla jag är med? Kan du känna min smekning på din kind? Känner du min doft? Hör du min röst? Allt det gör jag med dig.
Har du också legat vaken i flera timmar och tänk på oss, tänk på att vi hade kankse en framtid. Har du också gråtit över rädslan att vara utan mig? Har du också skrikit tills luften har tagit slut? Har du också en massa minnen om mig som du vil få bort? Allt det har jag med dig.
Du är min skugga. Där jag är, där är du.
Directlink:
http://dayviews.com/annaljungberg/428091191/
Visa toppen
Show footer