May
Sunday 3 August 2008 photo 1/1
|
Vissa saker kan såra en, så man knappt vet vad man gör, man tror inte på att det är sant, man vet inte om allt är ett stort skämt eller verklighet. Man inser inte och börjar konfrontera, börjar gråta, är arg. Känslorna svallar värre än vågmaskinen i simhallen, allt är uppochner. Man vet inte vad man känner, vem man är, hur man ska reagera och hur man ska uppföra sig. Oftast blir det fel.
Man skriker, slänger ur sig saker man aldrig annars skulle säga och låter den andra ta emot orden. Välförtjänt kanske, vad vet jag? Kanske allt är ett enda stort missförstånd, kanske allt är som det verkar vara, ett svek mot en vän. Eller, föredetta vän.
Jag har ställt upp för dig mer än du anar, jag brukar ställa upp för folk som vill och behöver det, i alla fall känns det så. Du både ville och behövde det. Har du glömt alla tårar, alla nätter du legat sömnlös, alla tröstande sms som skrivits av inte bara mig utan också dina andra vänner? Kanske är dom också föredetta nu, men jag tror inte det.
Alla behöver kärlek, love peace and understanding, det är grunden för bra kontakt mellan människor. Försök älska någon utan att respektera den, vill du inte bråka måste du kunna kompromissa och respektera din partners eller väns tycken och vilja. Och för att förstå viljan måste du respektera den.
Du har visat att min respekt för dig inte betyder något alls, och respekt för mig verkar du inte ens ha. Varför skulle du annars ha gjort som du gjorde? Kanske har du inte ens gjort något fel, du var fri och fick göra vad du ville, men vart är din respekt? Respekt för mina tårar, för hans tårar, han som älskade dig. Och gör det än, vad jag vet.
Vi frågade dig om honom, han jag älskade och dig. Du ljög oss rakt upp i ansiktet, fick oss att hoppas och tro. Du var vår vän, på vår sida. Vi hörde rykten och frågade dig om dom, varje rykte hade sin egen bortförklaring och vi litade på dig, varför skulle vi inte?
Men till slut blev ryktena för många, för detaljerade och för trovärdiga, inte ens du kunde ljuga längre. Visst försökte du, men inget höll i längden.
Jag vill bara säga att du har betytt väldigt mycket för mig, att jag aldrig trodde att du skulle göra något sånt här. Ta det som en komplimang, det visar att jag trodde bättre om dig än du tydligen är. Om du nånsin läser det här, vilket jag tvivlar på, snälla, sluta tänka på dig själv bara utan ta hänsyn till mina och andras känslor. Du har grusat två liv hittills, ett har du förstört och du har sårat en himla massa människor. Än har jag inte sett något alls som tyder på ånger, och det har du ju till och med sagt. Du ångrar ingenting.
Vissa saker kan såra en, så man knappt vet vad man gör, man tror inte på att det är sant, man vet inte om allt är ett stort skämt eller verklighet. Man inser inte och börjar konfrontera, börjar gråta, är arg. Känslorna svallar värre än vågmaskinen i simhallen, allt är uppochner. Man vet inte vad man känner, vem man är, hur man ska reagera och hur man ska uppföra sig. Oftast blir det fel.
Man skriker, slänger ur sig saker man aldrig annars skulle säga och låter den andra ta emot orden. Välförtjänt kanske, vad vet jag? Kanske allt är ett enda stort missförstånd, kanske allt är som det verkar vara, ett svek mot en vän. Eller, föredetta vän.
Jag har ställt upp för dig mer än du anar, jag brukar ställa upp för folk som vill och behöver det, i alla fall känns det så. Du både ville och behövde det. Har du glömt alla tårar, alla nätter du legat sömnlös, alla tröstande sms som skrivits av inte bara mig utan också dina andra vänner? Kanske är dom också föredetta nu, men jag tror inte det.
Alla behöver kärlek, love peace and understanding, det är grunden för bra kontakt mellan människor. Försök älska någon utan att respektera den, vill du inte bråka måste du kunna kompromissa och respektera din partners eller väns tycken och vilja. Och för att förstå viljan måste du respektera den.
Du har visat att min respekt för dig inte betyder något alls, och respekt för mig verkar du inte ens ha. Varför skulle du annars ha gjort som du gjorde? Kanske har du inte ens gjort något fel, du var fri och fick göra vad du ville, men vart är din respekt? Respekt för mina tårar, för hans tårar, han som älskade dig. Och gör det än, vad jag vet.
Vi frågade dig om honom, han jag älskade och dig. Du ljög oss rakt upp i ansiktet, fick oss att hoppas och tro. Du var vår vän, på vår sida. Vi hörde rykten och frågade dig om dom, varje rykte hade sin egen bortförklaring och vi litade på dig, varför skulle vi inte?
Men till slut blev ryktena för många, för detaljerade och för trovärdiga, inte ens du kunde ljuga längre. Visst försökte du, men inget höll i längden.
Jag vill bara säga att du har betytt väldigt mycket för mig, att jag aldrig trodde att du skulle göra något sånt här. Ta det som en komplimang, det visar att jag trodde bättre om dig än du tydligen är. Om du nånsin läser det här, vilket jag tvivlar på, snälla, sluta tänka på dig själv bara utan ta hänsyn till mina och andras känslor. Du har grusat två liv hittills, ett har du förstört och du har sårat en himla massa människor. Än har jag inte sett något alls som tyder på ånger, och det har du ju till och med sagt. Du ångrar ingenting.
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/annamed2h/247735880/
Visa toppen
Show footer