Man måste vara rädd om is kristaller. Det är som att hålla tunt glas i händerna.
De går så lätt i kras, och om man släpper dem går de i tusenbitar och de går alldrig att samla ihop och laga, att göra till hel igen. som den var frånbörjan.

Att fäkta, slå eller gömma sig för att få bort demånerna går inte. Dimman, diset, röken finns alltid där. går inte att ta på men kan alltid kännas och ses med ögonen.

Jag dras till elden som en magnet. Som en sten mot jorden när den befinner sig i luften. Jag ser som en åskådare hur elden fladdrar, och värmer mig och försöker få mig att gå närmare. Den har mig redan men det et den inte om.
Men min mask visar något annat, osäkerhet, blygsel. Jag har målat den med mina bästa färger, men har lämnat hål där ljuset lyser igenom.

Ber alldrig om det, kommer alldrig att göra. Men strålar och skriker av viljan att få frågan. Varför fly, varför gömma, varför tveka.

Smärtan river och sliter i lungorna av bristen på lufft. Hur ken de vara så beroende av syret när luften inte alls behöver lungorna?

Åtrå, längtan, välbehag strömmar som en stark strid flod för det tunna lövet med sig. Men lövet släppte från grenen för att slippa beroendet av vattnet från trädets rötter och skyldigheten att fånga solsken åt trädets grenar.

Därför är jag rädd i själen för att hålla i iskristallen. För att jag vet att jag inte kommer att kuna hålla i den länge. Och att jag inte komer att kuna sätta ner den utan att krossa den när jag väl har tagit emot den. Den kommer alltid att ha ett hack i kanten.

Fågelns mod att kasta sig ut för att flyga har ersatts av rädslan att falla till marken utan att kunna skydda sig, och sväva up i luften mot milsvida höjder.

Tack, ja man får sina ryck...