Sleep don't visit, so I choke on sun
And the days blur into one

Sheets are swaying from an old clothesline
Like a row of captured ghosts over old dead grass
Was never much but we made the most

Ships are launching from my chest
Some have names but most do not
If you find one, please let me know what piece I've lost

Heal the scars from off my back
I don't need them anymore

All my nightmares escaped my head
Bar the door, please don't let them in

You were never supposed to leave
Now my head's splitting at the seams
And I don't know if I can

Here, beneath my lungs,
I feel your thumbs press into my skin again
____________________

Förfärad.
Ingen aning om vad jag ska känna.
Slits mellan två världar.

Varför ser jag inget hopp i det som anses vara rätt?
Varför ger jag med mig till förödelse?
Vad är det som får mig att fortsätta?

Klart. Jag vet att den som lever den lär,
men vad ska jag med all lärdom till när jag inte kan lyssna till den?

Jag vet ju vad jag borde.
Så vad är det som stoppar mig från att göra det?
Kanske vet jag..
Men ändå tvivlar jag.
Vad kan bota en sjuk själ?
När kommer det ske..?

Det sägs att livet inte ger en mer än man är menad att kunna hantera.
Det är nog så..
Men varför ge så mycket på en gång som är så svårt?
Tvinga en att balansera mellan liv och död.
Tar en sig igenom det, finnes mycket positivt genom händelsen.
Nå, de som inte tar sig igenom situationen då?
Livet har så mycket frågor.

- Du.
Du som säger att det är såhär och det är så det är.
För att du säger så.

Jag tror dig inte.
Känner det inte.
Inte alls.
- Vågar jag se dig i morgon?
Vad kommer du säga..?

Jag vill bara på rätt väg..
Låt mig få sluta stå och trampa i denna korsning.
Jag vill springa, springa fort, mot någon väg..
Jag tror jag vet vilken..
Men vägen är så lång och så förfärligt skrämmande.
Hur ska jag göra?
Jag skulle inte kunna någonsin få för mig att be någon gå med mig..
Jag vill inte skada.
Jag vill inte.
Jag vill klara det.
Kasta in mig i taggbuskarna, sedan springer jag själv.

Annons

September 2012