October
Tuesday 12 February 2013 photo 1/1
|
Ännu en flykt eller en faktiskt längtan?
Pratade nyss med kuratorn, hon skrev inte ned någonting och det kändes faktiskt naturligt att prata med henne...inte för att det hjälpte mig speciellt, men jag fick i alla fall en väldig inspiration!
Det började inte helt oväntat med mitt nuvarande sinnestillstånd och frågor om jag lider av asperbergs, vilket jag inte gör. Det utvecklades senare i vanlig ordning till förgångna, med uppväxt, förhållanden, missbruk, blodsband och om psykiska åkommor existerade i familjeledet. Sedan gick vi över till intressen, vanor rutiner och åsikter för att slutligen hamna på framtidsvisioner. Efter en stunds talan kom jag fram till att jag aldrig kommer att kunna leva efter samhällets principer, efter tempot och efter att hela tiden försöka sälja sig själv. Jag är min egen och jag har alla förutsättningar att leva ett gott liv utanför samhället, som min egen. Bör jag chansa? Jag har ju länge gått och filat på tanken, ända sedan högstadiet för att vara mer exakt. Efter studierna är klara har jag förhoppningsvis bestämt mig för att välja den simpla vägen där jag kan ägna mig åt det som ligger mig varmast hjärtat, att återförenas med naturen. Jag vill helst av allt bara överleva och det syns vara en omöjlighet för mig att gå till väga som alla andra, med oändliga studier för att få stressiga kontorsarbeten som man endast tjänar en liten judaspenning på eller industriarbeten där man hela tiden följer samma tråkiga jävla mönster för att någon annan jävel blir mångmiljardär medan jag går och sliter sönder mig för några få korvören. Då tjänar jag hellre 1000 i månaden på smågrejer och lever i överflöd av sådant jag faktiskt är i behov av. Jag vill inget hellre än att en dag bilda familj, men jag börjar dra mig lite för tanken... Det som uppenbarligen är så enkelt för alla andra är ju så grymt svårt för mig. Är det mig det är fel på, eller är det samhället som är sjukt? Jag står framför en väggrening där den ena leder till livets skönhet, antagligen även till den sociala döden, medan den andra definitivt leder till misären och till den snabba döden.
Pratade nyss med kuratorn, hon skrev inte ned någonting och det kändes faktiskt naturligt att prata med henne...inte för att det hjälpte mig speciellt, men jag fick i alla fall en väldig inspiration!
Det började inte helt oväntat med mitt nuvarande sinnestillstånd och frågor om jag lider av asperbergs, vilket jag inte gör. Det utvecklades senare i vanlig ordning till förgångna, med uppväxt, förhållanden, missbruk, blodsband och om psykiska åkommor existerade i familjeledet. Sedan gick vi över till intressen, vanor rutiner och åsikter för att slutligen hamna på framtidsvisioner. Efter en stunds talan kom jag fram till att jag aldrig kommer att kunna leva efter samhällets principer, efter tempot och efter att hela tiden försöka sälja sig själv. Jag är min egen och jag har alla förutsättningar att leva ett gott liv utanför samhället, som min egen. Bör jag chansa? Jag har ju länge gått och filat på tanken, ända sedan högstadiet för att vara mer exakt. Efter studierna är klara har jag förhoppningsvis bestämt mig för att välja den simpla vägen där jag kan ägna mig åt det som ligger mig varmast hjärtat, att återförenas med naturen. Jag vill helst av allt bara överleva och det syns vara en omöjlighet för mig att gå till väga som alla andra, med oändliga studier för att få stressiga kontorsarbeten som man endast tjänar en liten judaspenning på eller industriarbeten där man hela tiden följer samma tråkiga jävla mönster för att någon annan jävel blir mångmiljardär medan jag går och sliter sönder mig för några få korvören. Då tjänar jag hellre 1000 i månaden på smågrejer och lever i överflöd av sådant jag faktiskt är i behov av. Jag vill inget hellre än att en dag bilda familj, men jag börjar dra mig lite för tanken... Det som uppenbarligen är så enkelt för alla andra är ju så grymt svårt för mig. Är det mig det är fel på, eller är det samhället som är sjukt? Jag står framför en väggrening där den ena leder till livets skönhet, antagligen även till den sociala döden, medan den andra definitivt leder till misären och till den snabba döden.
Camera info
Comment the photo
Det skulle vara så grymt vad skönt att kunna köpa loss sig (det är ju sjukt bara det!) från det här samhället. Ut på landet, leva som en bondjävel gjorde för 800 år sedan och bara köpa ädelmetaller för alla inkomster.
Verkligen. Förutom att det inte är lika lätt att resa runt, men det skulle vara ett lyckligt liv på riktigt!
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/antakzams/512907754/
Visa toppen
Show footer