Om du verkligen är en ÄKTA vän så ORKAR du skriva några rader,

Vad betyder tycker du om mej?
Kommentera så ska jag skriva vad jag tycker om JUST dej!

jag saknar dig så enormt mycket, och det var alltför länge sedan vi träffades... :( jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig enormt mycket, din humor, dina skratt, din underbara personlighet och allt det där som försvann... Jag saknar dig som in i... och jag känner mig dum som inte har pratat med dig... men du ska veta att jag saknar dig. Du är en underbar person och kommer alltid vara det<3

och med att du älskar ris menar jag dom där gångerna i skolmatsalen och du tog hela tallriken full med ris och vi garva smo fan åt det, plus att du slängde allt ihop!xD

Här kommer riktiga komentaren:



Cherry älskar ris.

Cherry är snäll

Cherry är rolig

Cherry är pervers

Cherry är saknad

Cherry är snyggsnygg

Cherry är skövdebo, vare sig hon bor i jönköping elr ej!

Cherry här en 9B1:are

Cherry är ett bär, och en drink.

Cherry Nygren är min fruuuu! <3

Du är en väldigt stark person med lika starka åsikter! skit sjuk humor, och grymt perves :GG Du har en fin personlighet och är en bra vän.:)Nästa del kommer då här, den första verkade ju vara uppskattad. *Förvirrad.*



Skoldagen verkade gå i ultrarapid. På lektionerna fick jag inte något gjort utan satt mest och stirrade tomt ner i boken och då lärarna gick förbi skrev jag frenetiskt i mitt block meningar som 'ta mig här ifrån' gång på gång. Jag hade alltid varit bra på att spela, både på att spela glad, oberörd och harmonisk. Men innuti mig pågår ständigt ett krig mot mig själv. Det är som om min själ och min kropp vill slita mig i bitar, både psykiskt och fysiskt. Delvis gör dom det. Jag är som en gammal älskad docka som någon har slitit sönder och sedan lappat ihop lite slarvigt och som bara har ett fåtal orginal delar kvar. Det är inte mycket av mitt gamla jag som är kvar. Allt som finns inuti mig är en sönder trasad själ som skramlar runt i min kropp som går på automatik. Jag orkar inte bry mig om något längre, orkar inte reagera. Det var delvis därför jag tog mig igenom skoldagen. Jag stängde av fullständigt. Jag svarade på tilltal, men bjöd inte in till samtal och log endast då jag var tvungen. Jag var inte säker på om mitt rollspelande fungerade på Klara, Hedvig och Anna, det var lite klurigt att veta med dem. Anna och Hedvig sprang som vanligt runt som små duraselkaniner och tog nog ingen större notis om mig. Klara roade sig med att skratta åt dem. Irma var nog faktiskt den enda som såg rakt igenom min mask. Jag orkade inte ens försöka i hennes närhet, det funkar inte ändå.



Vid skoldagens slut var jag så less på allt, alla och mig själv att jag inte sa ett ord till någon på hela bussresan hem. Istället satt jag med armarna hårt tryckta mot bröstet och försökte konsentrera mig på musiken i mina öron som strömmade ut från headsetet till mobilen. Hålet i mitt bröst som rivits upp på morgonen då jag såg... honom, värkte och gjorde ont. Jag tryckte armarna hårdare mot bröstet och drog upp benen mot mig och lutade hakan mot knäna. En aning lättade trycket i bröstet, och istället fick jag kramp i låren. Hälldre det, tänkte jag och höll envist kvar benen mot mig fast min kropp skrek åt mig att sträcka på dem. Bussresan som normalt tar tjugo minuter på onsdagar verkade idag ta dubbelt så lång tid. När jag äntligen kom hem var min yngre syster inte hemma än, vilket den låsta ytterdörren vittnade om. Skönt, tänkte jag egoistiskt och slängde mig på tv soffan och slöt ögonen. Hur kunde mitt liv bli så här? Och hur kunde JAG bli så här? Starka Amanda som aldrig låtit sig intreserats av någon kille förut var nu djupt förälskad i en kille sedan nästan två år tillbaka. Nej, inte förälskad... Besatt, dissad, sorgsen, arg och ångerfull. De var nog ett par bättre ord som passade in på mig. Vissa skulle nog även lägga till galen och deprimerad, vilket kanske också stämde. Men precis som allt annat nekade jag det också, precis som allt annat som hade med mig och Alexander att göra. Jag grimaserade då jag tänkt hans namn. Jag levde efter ett par väldigt simpla regler; Tänk aldrig på Alexander och prata aldrig om honom. Jag erkände motvilligt för mig själv att jag var väldigt dålig på att följa dessa regler. Det var som om jag faktiskt ville plåga mig själv genom att tänka på honom. Som om jag behövde smärtan. Jävla masochist, tänkte jag om mig själv och drog lite på smilbanden åt min tanke. Jag suckade och reste mig och gick ut i hallen där vi hade en helkroppsspegel och ställde mig en meter ifrån den och såg på mig själv med kritiskt öga. Syntes det utifrån att jag höll på att falla samman? Jag studerade mina raka ansiktsdrag jag ärvt från min mamma. Hjärtformat ansikte, höga kindben, breda käkben, rak näsa och gröna ögon. Det mörka håret vilade trassligt på mina axlar och bad om att bli borstat. Jag orkade inte göra något åt dess bedjan, och gick istället in och la mig på soffan igen. Soffpotatis, tänkte jag och slöt ögonen och gäspade stort så att det knakade i min käke.



Jag öppnade ögonen. Det disiga eftermiddagsljuset fanns inte längre kvar i rummet. Istället var det ljuset från taklampan som fyllde rummet med ljus, utanför fönstret var det mörkt. Ute i köket hördes dämpade röster, något som aldrig förekom i vårat hem annars. Yrvaket satte jag mig upp i soffan, reste mig lite vingligt upp och tassade ut i köket. Både mamma och pappa var hemma nu, och satt mitt emot varandra vid köksbordet. "Hej." Hälsade jag och såg på dem båda. "Hej gumman." Svarade mamma kort tillbaka och snörvlade till. Hade hon gråtit? Nej, mammor gråter inte, åtminstonde borde dom inte få göra det. "Du..." Började mamma och nickade åt mig att sätta mig ner bredvid pappa. Jag stod demonstrativt kvar i dörröppningen. "Jag har förlorat jobbet. Vi kan inte ha kvar hästarna." Jag ville inte tro på henne. Hur kunde hon skämta om en sån sak? tänkte jag argt och stirrade misstroende på henne. "Ja, eller. Jag får fortfarande jobba kvar på sjukhuset, men antagligen kommer jag få gå ner som sjuksköterska och bara få hälften så mycket av min lön som jag har idag." fortsatte hon. jag insåg att hon verkligen talade sanning, att hon inte skämtade med mig. Hon snörvlade till en gång till och gned näsbenet med tummen och pekfingret. "Jaha.." Det var det enda jag fick fram. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Jag vände mig och och gick upp till övernåningen och raka vägen in till badrummet, skönk ner på knä vid toaletten och stoppade fingrarna så långt ner i halsen jag kunde. Upp vällde oönskade känslor, minnen och maginehåll.

Jag visste att det var en väldigt ful ovana och jag absolut borde sluta med det. Faktum var att jag faktiskt varit 'clean' i två månader, tills nu. Jag torkade bort tårarna med ärmen på min tröja och spolade i toalleten. Med rinnande tårar började jag frenetiskt borsta tänderna så att det började blöda på flera ställen. Jag struntade i det och spottade ut tandkrämslöddret och försvann sedan in på mitt sovrum arg, ledsen och förtvivlad. Trots att klockan bara var lite över åtta kröp jag ner under täcket och slöt ögonen i hopp om att för en gångs skull kunna få en lång natts sömn. Saknad äru för den delen också! Snygg som satan äru också!:GGG<33

du är en helt underbar tjej blir alltid lika glad att se dig <33 inget annat än underbar <333

du är så himla snäll och trevlig, och du är nästan alltid glad. man mår bra av att umgås med dig gumman! riktigt vacker är du också, jag älskar dig :*<3

du är som knark

man blir beroende av dig

Hum.. jag tänker skriva Cherry är..



Cherry är en varmhjärtad person med ett stort hjärta som har plats för alla. Hon har ofta ett leende på läpparna, hur det än är och oavsätt omständigheterna. Cherry är nog en av de starkaste, om inte den starkaste, människan jag mött. Hon har satt stor inverkan på mig och gett mig bättre självförtroende och lärt mig att ta för mig. Cherry är också en av de vackraste människorna jag känner. Jag älskar henne.

asså, jag har inte direkt insett hur en fucking jävla underbär vän du är asså! :O

Lixom, du har hjälpt mej o stöttat mej när jag ahr haft de skitjobbigt, o kommer du ihåg vad du sa när jag skrek de där när jag stod på... aa...



Du är en sjukt underbar vän asså! Bättre finns nog fan inte!

Du kanske inte vill de, men jag kommer stötta dej lika mkt som jag har stöttat dej, vad de än gäller, liv eller död.



Tack för allt <3



Tack för allt

Cherrie, du vet att jag älskar dig, alltså ord kan inte beskriva vad du betyder för mig ? O.o de vet borde du oh jag!<3 Vi har våra minnen oh jag saknar dom minnerna! känns som om jag inte längre platsar i ditt liv? att du har två andra? som har tagit den platsen jag hade engång i ditt hjärta :/ usch, mår dåligt av att tänka på de :( <'3



JAG SAKNAR VÅRA STUNDER/TIDER! <3

vill ha dig tbx, som de var innan, när de bara var du oh jag. syster?<3