Alltid händer det något..!

Dagen började med att jag och min kollega blev klara med städandet alldeles för tidigt. Vi spenderade sedan resterande schemalagd tid med att snacka skit. Trevligt.

Sedan åkte jag hem och solade och njöt av lugnet. Lugnet innan stormen, visade det sig. Min granne (som egentligen inte ens bor där) satte på musik och bosatte sig sedan i en solstol på andra sidan häcken med en telefon i varje hand. Så återupptog hon vad som verkar vara hennes största (och enda?) intresse. Att prata i telefon. Om sitt privatliv. Så att jag hör allt. Hon gjorde på sin höjd en paus på ca. 1 minut mellan samtalen. Ibland uteblev pausen, då en ny människa ringde innan föregående hunnit avsluta sitt samtal. Lugn och ro, någon?

Senare blev jag upphämtad av några vänner och utkörd till vår lägergård, där vi skulle informera om konfirmandläger för några ointresserade före detta sjätteklassare. Kvällen slutade med dramatik på högsta nivå, och efter en språngmarsch barfota genom skogen i jakt på en liten rymling var jag lite väl skakad när jag för en stund sen släpptes av hemma igen. Som tur var hade jag någon att ringa och prata av mig lite (eller ganska mycket) med. Sånt är bra. :) <3


Nu funderar jag på var de övriga invånarna i hushållet ha tagit vägen, och om någon av dessa hade planerat att äta middag tillsammans med mig ikväll. Om inte känner jag mig en aning övergiven här.



Den här gången tänker jag lyssna till mitt förstånd. För en gångs skull. Hjärnan är värd en chans. Hittills har den inte haft alltför mycket att säga till om...