Kärleksrus, glädjefnatt, pirr i magen. En saknad och en längtan som vägrar ge mig någon ro. Någon som lockar ur mig det allra bästa, och som får mig att skratta bara genom att finnas till. Någon jag vill ha vid min sida jämt och överallt och hela tiden, alltid!

Jag vet att jag inte borde ta ut saker i förtid. Eller det är i alla fall vad jag konstant intalar mig själv. De säger att det är så lätt att stirra sig blind på allt som är bra och missa det andra, men i mitt fal är jag så medveten om allt som skulle kunna gå åt skogen att jag inte riktigt tillåter mig att för en enda sekund blir förblindad av det fina. Och det är synd, för jag skulle vilja vara blind just nu. Jag skulle vilja njuta av hur underbart det känns, istället för att oroa mig för att en dag vakna och inse att allt bara var fejk. Igen. Vissa saker sitter kvar fast man verkligen inte vill annat än att släppa taget. Gå vidare. Lita på magkänslan som säger att det skulle kunna funka. Mer än så, det skulle kunna vara helt perfekt. Det känns så fantastiskt, han gör mig så glad och så lugn, och jag vill så gärna kunna lita på att allt är precis så bra som det känns. 


Jag ville skriva en kärleksförklaring till den människa som för tillfället upptar varenda liten del av mitt medvetande. Men ni ser ju själva. Jag kan inte. Någonting är i vägen.


Om du bara hade en aning om hur mycket du förstörde när du vände dig om...

http://www.youtube.com/watch?v=EDEEzS7OV2k