Så jävla less

När jag började på universitetet väcktes hoppet åter inom mig. Äntligen skulle jag få umgås med intresserade och motiverade människor. Människor som är beredda att anstränga sig en smula för att lära sig någonting nytt. Men jag blev lika besviken denna gång som alla andra gånger då jag tänkt likadant.

Är det bara jag som tycker om att lära mig nya saker? Är det bara jag som anser att man istället för att försöka komma undan med minsta möjliga ansträngning jämt faktiskt kan utmana sig själv att göra bättre, att utvecklas? Det verkar så. Det ska alltid gå fort, det ska alltid vara smärtfritt. Orka anstränga sig liksom. Men var finns det roliga i det sättet att se på saken?

Det är klart att man inte alltid vill jobba häcken av sig. Ibland vill man smita undan lite, låta andra göra grovjobbet, nöja sig med en okej insatts. Men när det alltid är samma visa blir jag less. Och arg. Jag pluggar för att lära mig. Jag vill kunna det jag så småningom ska jobba med. Kurskompisar runt omkring mig klagar på att utbildningen är för lätt och att kraven är för låga, vilket må vara sant. Men det blir vad man gör det till. Vill du lära dig så anstränger du dig för att göra det. Du skriver en intressant och givande rapport även om det kanske inte krävs för att få godkänt. Du tar ansvar för ditt eget lärande. Du hastar inte igenom allt för att du ska få lite mer ledig tid över till annat. Då får du fan skylla dig själv om du inte lär dig någonting.

Nackdelen med att så mycket av skolarbetet bedrivs i grupp är att jag är beroende av att de jag jobbar tillsammans med är på samma nivå som jag själv. Och när jag är den enda som vill lägga i en extra växel och utmana mig själv fungerar det såklart inte. Istället går jag runt och är arg och irriterad och besviken. Och så gott som varenda seminarium känner jag att jag underpresterar. Att jag skulle kunna göra bättre ifrån mig. Det är varken motiverande eller särskilt produktivt. Bara jävligt tråkigt.

There are more blog posts on this day (2)