kring 5 på morgonen ändade vi upp på statoil och KAFFE:) konstig men wonderful natt

När man vill undvika koffeinets stimulerande effekt på kroppen men i alla fall vill njuta av kaffets smak och doft används numera koffeinfritt kaffe där koffeinet nästan helt är borttaget genom särskild kemisk process. Koffeinfritt kaffe förlorar vanligtvis något av sin arom och har en benägenhet att bli en smula bittrare. Det görs försök att frå fram koffeinfria bönor genom att korsa arabiskt kaffe med andra arter, som saknar koffein.

De vanligaste kaffesorterna är

* Brasilkaffe som framställs huvudsakligen av arabiskt kaffe odlat i Brasilien

* Colombiakaffe som framställs uteslutande av arabiskt kaffe odlat på Andernas sluttningar.

* Javakaffe som framställs av arabiskt kaffe odlat i Indonesien

* Mocka (äkta mocka) som framställs av arabiskt kaffe (Coffea arabica var. mokka) och är uppkallat efter utskeppningshamnen Mocka. Troligen är detta den mest ursprungliga smaken på kaffe.

Numera används beteckningen mocka om allt kaffe som smakar som mockakaffe och knyts inte till någon speciell varietet eller sort.

* Afrikanskt kaffe som framställs huvudsakligen av den afrikanska robustakaffe.

Kaffe kan tillredas på flera olika sätt bland annat genom:

* Kokning:
o Klassiskt kokkaffe
o Turkiskt kaffe
o Perkolatorkaffe
* Tryck:
o Espresso tillreds i espressomaskin eller i en caffettiera.
o Moka tillreds i mokabryggare
* Gravitation:
o Filterkaffe tillreds i kaffebryggare eller genom att hälla kokande vatten genom ett filter i en filterhållare ovanpå en kanna eller en kopp.
* Steeping:
o Fransk presskanna, cafetière, pressobryggare.

Kaffebuskar växer på det etiopiska höglandet, varvid man för cirka 2000 år sedan började tillaga varmt kaffe på bönorna från kaffebusken. Omkring år 1000 nådde kaffebönorna arabiska handelsmän, som tog med sig bönorna hem till kalifatet. Kaffe blev en alltmer uppskattad dryck i arabvärlden, där svart starkt kaffe hade en väldigt uppiggande effekt. Kaffe blev även populärt i Turkiet, och lever vidare i turkiskt kaffe.

Kaffe nådde de europeiska hoven omkring renässansen men var då en mycket dyrbar dryck från arabvärlden som tillagades på arabiskt vis. 1600-talet står som ett sekel där kaffet fick sitt genombrott i den europeiska kulturen. Upptäckten av Latinamerika betydde att européerna fick tillgång till en kontinent präglat av ett klimat som liknade det som fanns på det etiopiska höglandet och som visade sig vara mycket väl lämpat för kaffeodling (se även plantage). 1683 drog sig turkarna undan från sin belägring av Wien. Bland det som stadens invånare fann efter turkarnas härläger fanns flera hundra säckar med kaffe. Stadsborna sägs ha fått smak för drycken, och så påbörjades uppkomsten av kaffehus. Under 1700-talet blev kaffehusen i Europa en intellektuell mötesplats och en fristad från myndigheternas inblandning, då kontrollen av kaffehusen till en början var mycket släpphänta från myndigheternas sida.

Kaffebönor var samtidigt mycket dyrbara, och tidvis rådde importförbud under 17-och 1800-talen, så även i Sverige. Man var rädd för spekulationsaffärer i kaffebönor skulle leda till att valuta hamnade utanför landet vilket kunde orsaka ekonomiska kriser. Kaffeförbud har rått i Sverige i flera omgångar under perioden 1756-1822. Det första infördes 1756, tydligen som en hämnd från bondeståndet i ståndsriksdagen på de andra ständerna, för att bönderna inte fick rätt till fri brännvinsbränning. Därefter rådde förbud 1766-1769, 1794-1796, 1799-1802 och slutligen 1817-1822. Konsumtionsskatt på kaffe infördes första gången 1747 och importavgift 1769.[1] Kaffeförbuden stötte dock varje gång på hårt motstånd från inte minst borgarståndet, som tillhörde bland de största kaffekonsumenterna vid denna tid. Ofta vidaredrevs kaffehusen illegalt, något som förstärkte deras ställning som en fristad i samhället.

Under 1800-talet utökades kaffeodlingarna genom européernas nya besittningar i Afrika där kaffeplantager drevs. Kaffet blev därmer under sena 1800-talet en allemansvara som även arbetarklassen hade råd med att dricka. Då köpte man kaffebönor som man rostade och malde själv: Färdigrostat och färdigmalet kaffe blev vanligare först under senare delen av 1900-talet. Kaféer blev allt vanligare förtäringsinrättningar.

Under 1900-talet ökade konsumtionen av kaffe över hela västvärlden per person, och odling sker inte bara i Latinamerika och Afrika utan även i Asien där Vietnam och Indonesien blivit stora kaffeländer.

För olika beredningsmetoder gäller olika malningsgrader. Kaffe avsett för melittabryggare fungerar till exempel inte till espressomaskiner. Regeln är att ju längre tid kaffet har kontakt med vattnet dess grövre malt bör kaffet vara. I en pressobryggare har till exempel kaffet och vattnet kontakt i cirka fem minuter, och således måste kaffebönorna vara riktigt grovt malda för att kaffet inte ska bli för beskt. I en mokabryggare eller espressomaskin däremot pressas vattnet igenom det malda kaffet under kort tid och kaffebönorna måste därför vara ytterst finmalda för att kaffet ska få en kraftig och fyllig smak. Mellan dessa två extremer ligger perkulatorbryggning och vanlig filterbryggning. Bönor till filterbryggning bör vara medelgrovt malda åt det finare hållet, medan perkulatorbryggaren bör använda aningen mer grovmalda bönor.

Även inom ett givet område som espresso varierar malningsgraden. För en barista börjar varje arbetsdag med att ställa in kaffekvarnen och kaffemaskinen så att espresson blir perfekt. Bönornas rostningsgrad och blandning kan variera och bland annat lufttrycket kan påverka vilken malningsgrad som ger den perfekta creman och smaken i varje kopp.

För att verkligen njuta av gott kaffe maler man tillräcklig mängd bönor för varje tillfälle och beredningsmetod. Detta eftersom ett malt kaffe arommässigt inom några timmar förstörs vid kontakt med luft, ljus eller värme. Även vid sval och lufttät förvaring behåller malt kaffe sina fina aromer endast i runt tio dagar. Av denna anledning är det till stor fördel att själv mala sitt kaffe om man vill ha en jämn, hög kvalitet på sitt kaffe. När det gäller färdigmalet kaffe försämras aromerna sakta men säkert från det att paketet öppnats.

Rostat kaffe åldras vid påverkan av luft, varvid smaken försämras, Om kaffet är malt sker åldringen snabbare. Vacuumförpackat håller sig även malet kaffe åtminstone något år. Rå-kaffe håller sig bättre, och finns att köpa i specialiserade affärer.

Det finns speciella rostningsmaskiner för hemmmabruk att köpa, men orostade bönor går också bra att rosta i en vanlig hemmaugn. Fördelen med en rostningsmaskin är att man har större kontroll över processen, och att bönorna blåser runt för en så jämn rostning som möjligt.

Vid rostning i hemmaugn breds bönorna ut på en ugnsplåt, som placeras mitt i ugnen vid 225 °C. Bönorna vänds med stekspade ett par gånger under rostningen för att slutresultatet ska bli så jämnt som möjligt. Rostningen tar 10—13 minuter. Det är viktigt att ha rostningen under noggrann uppsikt, ty det går fort på slutet När bönorna börjar hoppa och låta som poppande popcorn, är det snart dags att plocka ut plåten. Nu avgörs den rostningsgrad man vill ha. Den övre gränsen är nådd, när bönorna blir blanka och svettiga. Då måste plåten tas ut, eftersom det är de smakrika oljorna som tränger ut från bönorna och förångas. När önskat resultat uppnåtts, ska de färdigrostade bönorna kylas av så fort som möjligt. De ska sedan förvaras i burk med tätslutande lock, och gärna i kylskåp. Bönorna bör förbrukas inom 1—2 veckor.

På "vedspisens tid" rostades bönorna ovanpå spisen i en speciell lockförsedd panna, som kallades kaffebrännare.

Ett debatterat faktum är att vissa gröna kaffen tros bli bättre med åldern. Detta gäller särskilt de som värderas högt på grund av sin syrehalt, såsom kaffe från Indonesien och Indien. Ett flertal kaffeproducenter i dessa länder säljer bönor som fått åldras i så länge som tre år, med några åldrade i upp till hela åtta år.

De flesta kaffe-experter är dock överens om att smaken och fräschören blir som bäst efter ett år av åldrande, ty när de får åldras för länge förlorar bönorna mycket av sin viktiga olja.

Efter att bönorna har torkats sorteras de efter färg och storlek. Missfärgade, ruttna och skadade bönor tas bort. Detta görs för hand i främst fattiga länder, men på andra ställen, där manuell arbetskraft är dyrare, används avancerade maskiner som med hjälp av diverse kameror kan avgöra om både färg och storlek är rätt. Den automatiska sorteringen är kostnadseffektiv för stora producenter där kvalitét och kvantitet är viktiga faktorer inom produktionen.

Kaffebönorna sprids ut på ett större betong- eller stengolv där de soltorkas. Bönorna krattas till rader och sprids ut under flera dagar tills de är till största delen torkade. Efter detta beskrivs bönorna som "grönt kaffe".

I varje kaffebär finns två (ibland en) bönor, innanför ett lager av fruktkött och omgiven av en pergamentliknande hinna. När det gäller den "tvättade" typen av kaffe så tas fruktköttet snabbt bort genom blötläggning, skrubbning eller någon form av mekanisk skrapning. Kaffebönorna får sedan ligga i blöt under en viss period. Så kallat "naturliga" kaffesorter är de där frukköttet inte direkt tas bort från bönorna, men tillåts torka och till viss del jäsas. Detta skapar en smak med minskad syrahalt och starkare fyllighet. Görs detta på ett mindre bra sätt leder det lätt till en försämrad kvalitét av bönorna. Det finns även andra processmetoder som alla ger sin egen smakprofil.

En erfaren bärplockare kan samla in sex till sju korgar per dag. En del av kaffet är producerat på så sätt att det klarar normerna för rättvisemärkning och då får kaffearbetarna en högre betalning. Beroende på odlaren så instrueras ibland plockarna att inte plocka de gröna bären, då bönorna i bären inte är mogna. Detta inträffar främst när man ska tillverka kaffe av bättre kvalité där plockarna får bättre betalt för sitt arbete.

En blanding av gröna och röda bär, eller bara gröna, används för att ta fram billig massproducerade kaffebönor, karakteriserade av en sträng och bitter smak och en skarp grönaktig färg. Röda bär, men sin högre mängd aromatiska oljor och lägre halt av organisk syra är mer välluktande, mild och mogen. Detta leder till att själva plockandet är ett av de viktigaste stegen i kaffeproduktion och är den största orsaken för den slutgiltiga kvalitén hos produkten.

Kaffebusken växer vilt i Etiopen där den har sitt ursprung. Kaffebusken hämtades därifrån till Arabiska halvön där den odlades. Kaffebönorna exporterades till övriga världen från hamnen i Mocka vid rödahavskusten i Jemen. Därför kallas också drycken ”mocka”. (Mocka är den arabiska benämningen på samma ort, som på svenska kallas Mecka.)

Extrasmå kaffekoppar kallas mockakoppar, och sockerbitar av mindre format än traditionellt bitsocker kallas mockasocker, eftersom storleken är avpassad till den mindre mängd kaffe, som ryms i en mockakopp.

I Konstantinopel fanns de första kaffehusen i mitten av 1500-talet. Till Europa kom drycken när ottomanska riket spred sig uppåt på balkanhalvön.I samband med den ottomanska belägringen av Wien 1683, då den ottomanska armén förlorade och lämnade flera hundra kilo kaffe efter sig, kom kaffet till Centraleuropa för första gången.

Stockholm hade ett femtiotal kaffehus i början av 1700-talet. En tid efter introduktionen i Sverige blev kaffedrickande förbjudet, och blev någon ertappad med kaffedrickande utdömdes böter. Efter några år hävdes förbudet.

I kaffets ursprungsregion vid Afrikas horn heter kaffeplantan, -bönan och -drycken bun, bunna, eller liknande (tigrinska, amhariska och andra etiopiska språk). Ordet bunn används också i arabiskan, men drycken kallas vanligen för qahwa [qɒhwæ]. Det ordet spred sig tillsammans med drycken först till Persien och Turkiet (kahve) och sedan till Italien och på andra vägar till Europa. Där ersattes sekvensen [hw] eller [hv] med [f:], så att det blev [kaf:e] i italienskan liksom även i svenskan. Närmare originaluttalet kunde man inte komma. Européerna gjorde sedan drycken och dess namn - ett av de mest spridda internationella orden - känd i alla delar av globen som araberna ännu inte hade nått. Den finska formen kahvi, som är inlånad från svenskan, är mer lik det turkiska uttalet.

Sammanlagt finns omkring 100 kaffearter i släktet Coffea. De är alla städsegröna buskar eller träd. Tre arter odlas kommersiellt - arabiskt kaffe (Coffea arabica), liberiakaffe (Coffea libericadanius) och robustakaffe (Coffea canephora). Ytterligare några arter odlas lokalt i framför allt Afrika.

Arabiskt kaffe är den art som är allra viktigast och anses ha den bästa smaken, robustabönor har en högre koffeinhalt och en del av högre kvalitet används i särskilda espressoblandningar samt allmänt i flera kaffeexporterande länder.

Kaffe innehåller det uppiggande ämnet koffein som i kroppen fungerar som en adenosinreceptorantagonist har beta-adrenerg-lika effekter och ger en ökad diures genom dilatation av de afferenta glomerulära arteriolerna.

Kaffe är världens näst mest handlade vara efter olja.

Kaffe är rostade bönor (egentligen bär) från kaffebusken samt även den dryck som tillverkas av dessa.