January
Monday 23 March 2009 photo 1/1
|
Det mesta här nedanför , är ganska osammanhängande, korta utdrag från någonting som jag någongång har skrivit. Det som ni aldrig kommer få se. Det som skulle utgöra en handling i min betraktelse. Tyvärr, ni skulle aldrig förstå.
Jag skadar aldrig mig själv..Så att det syns. Det skulle väcka allt för stor uppmärksamhet, och jag skulle antagligen förlora den värdighet jag ser ut att ha kvar,eftersom att det skulle synas. Just nu härjar paniken fritt och jag vet egentligen inte vad jag ska ta mig till. Detta skulle aldrig synas på ytan.
När du blir tillräckligt duktig på att dölja någonting, kommer du ibland glömma att du gömmer de, att det fortfarande existerar. Men sen inser du att du aldrig kommer kunna komma ifrån de, ångesten är som fastfrusen i dig, saker förvärras av att kylan sprids in i från.
Det känns fel att be om hjälp, från någon, jag behöver ingen hjälp? Och vem skulle kunna förså och hjälpa mig, om inte ens jag själv förstår mina problem,? (om de nu ens är problem) Jag klarar mig. Just nu.
Det finns nog någon som skulle kunna förstå mig. Denna personen är jag beroende av för att mitt liv ska kunna fortsätta. Det är nog sant, vissa saker klarar man inte sig utan. Det var någon gång en person som sa till mig : "lev aldrig för någon annan. Lev för dig själv." Jag skulle aldig kunna göra de. Att leva för mig själv känns meningslöst. Jag är ingenting utan någon annan.
Jag tror att jag förstör mig själv genom att göra vissa val. Att utsätta mig för svåra beslut och svåra situationer, för mig spelar det ingen roll. Jag vet ändå inte vad jag lever för. (ännu). Att känna hur paniken bryter ut, när jag har misslyckats (igen) med någonting. När jag inte förstår hur jag klarar av att göra sådana misstag jag gör. Hur feg jag är för att se sanningen. "Ditt jävla missfoster Oskar."
Varför skulle jag inte lyssna på dem som har berättat det för mig så många gånger? Hur ful och äcklig jag är, hur dem inte klarar av att vara i närheten av mig? Det är sanning, det måste det vara. Jag vet inte vem som skulle kunna få mig att ändra uppfattning, jag vet att den är fel, jag vet att jag inte borde tänka och tro sånt om mig själv. Men hur i helvete ska jag någonsin kunna glömma de?
Jag tror inte att jag mår så dåligt egentligen, jag tror att jag får det att bli väldigt hemskt i mitt huvud. Jag har nog blivit alldeles för påvärkad och vill att folk ska tycka synd om mig. Eller något i den stilen. Alltså förstör jag mig själv. Det är mitt eget fel. Förlåt. Jag kan inte tro på någon längre, jag kan inte ta åt mig, om du berättar att du tycker om mig. Det är repliker. Ingen skulle tycka om mig så mycket. Jag är äcklig, ful. Ett missfoster.
Alla vet , att det som omger dig påverkar dig. Alla vet att man inte skapar ångest själv. Den kommer ifrån någonting, jag vet inte vart den skulle komma ifrån i de här sammanhanget. Eftersom jag inte har några större problem med någonting.
Du är det ända jag vill leva för, och jag älskar dig. Du är mitt liv och jag tänker aldrig frivilligt lämna dig. Inte en sekund. Jag bara önskar att jag var någonting mer, för din skull. Någonting du kunde tycka om, som ingen annan hade. Jag vill inte se ut såhär, jag vill vara bättre. För din skull, för att du har lovat att aldrig lämna mig.
Snälla, fråga ingenting om allt jag har skrivit. Ni kommer ändå aldrig få svar. Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här då. Helt öppet, som om jag ville att alla skulle läsa och fråga hur jag mår, och försöka dra fram allt jag döljer och är rädd för.
Ja, det var nog allt jag kunde beskriva med ord, om nu denna primitiva text ens har någon betydelse för dig. Du skulle med största säkerhet inte förstå. Men så är det, helt galet. Nu ska jag sluta. hejdå.
Jag döljer ingenting, det är bara vissa saker jag aldrig kommer att visa dig. Jag skulle kunna göra styckena mycket längre, och lägga tid på dethär, men nej. (Precis som om jag hade någonting att berätta.)
men en sak vet jag, och det är att du är bra, du rä inte äcklig och ful. Du är Oskar och jag saknar dig!
Du betyder mycket för mig Oskar, det betyder väldigt mycket för mig att du är min vän! tack för det!
Jag tycker om dig och jag kommer alltid att göra det! <3
Därför, ska jag skicka en hel låda full med kompilanger till dig i julklapp (:
du förklarar dig själv på ett sett som jag inte förstår. du är inte ful, du är inte äcklig & du är verkligen inget missfoster!
du är sååå mycket bättre än så som du säger oskar.
jag vet, att om man har hört dåliga saker flera gånger, så är det svårt att lyssna och tro på att man ser bra ut.
men snälla, jag vet inte hur länge du har kännt mig.. men jag vill att du lyssnar på mina ord.. & det är att du är så mkt bättre (L)
oskar, du är min bror! världens bästa bror <3
du har ställt upp för mig, funnits för mig när jag verkligen haft det som aldra sämst..
det minsta jag vill är att finnas här för dig! du är värd allt.
jadu, jag vill inte skriva allt för mkt här.
men du vet redan vad jag tycker.
kommer alltid att finnas här för dig!
vad det än är, så kan du alltid prata med mig.
det stannar bara mellan oss vännen.
du är guld!
puss på dig :)
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/apewpew/346498008/
Visa toppen
Show footer