Det var en gång en flicka som aldrig stått på sina egna ben, hon gjorde alltid vad andra ville och levde för att nå dem mest ouppnåliga krav som omgivningen ställt.hon började bete sig som en fjorttis och kunde inte riktigt förklara sina egna handlingar. Hon började må riktigt dåligt och grävde allt mer ned sig i ett elakt sätt och dåligt humör.
Så en dag kom en annan flicka in i bilden.En flicka som såg igenom murarna. Hon såg det där lilla som fanns långt där inne ner tryckt av allmäheten. Den andra flickan gav den första ett förtroende, en mening och framför allt hon gav henne tryggheten att känna att just hon faktiskt dög precis som hon var långt där inne i djupet.
Många gångar svek den hon det förtroende hon fått, men den andra flickan gav henne en ny chans gång på gång. För hon såg något som andra inte såg.

Långt nere i det mörka vattnet med den täta dimman som så länge kvävt henne började nu bildas ett ljus. Ett litet ljus hadde dyckt upp efter alla dessa år av svaghet och mörker.

Styrkan från ljuset ökade för varje dag som gick och den lilla flickan i vattnet upptäckte snart att ju mer hon litade på ljuset, ju ärligare hon var och ju mer hon gav(även om gåvorna just då inte var mycket att ha) desto starkare lyste det.

En dag stod hon där vid kanten av en brunn och brövid henne stod en flicka som lyste starkare än solen själv. I hennes närhet fann hon för evigt styrka. Så smånng om blev de en förenad stjärna, den starkaste på himelen.

På senare år gick det upp och ner för dem båda men det band de skapat kunde ingen bryta sönder dem. För evigt tillsammans ända tills den stjärnan faller kommer de gå sida vid sida och vara varandras styrka.Kan ni förstå vilken gåva dessa flickor givit varandra, en mening att leva ett löfe och en styrka av att alltid finnas där. Jag anser mig själv som en av dessa lyckligt lottade flickor i denna historia, att ha en person som verkligen vet vem du är och du vet vem den är och ändå ärligt tycka om varandra.Det är äkta kärlek för mig.Och just därför kommer jag alltid finnas där vid din sida,Linda

Carro, jag vet inte hur ja ska kunna tacka dig för dina ord.. jag önskar att jag kunde göra så mkt mer för dig nu för du ger mig hopp, hopp om livet, hopp jag trodde var förlorat...jag älskar dig min vän..

grät så mkt... fy fan va ja faktiskt kände mig älskad..