Tuesday 2 March 2010 photo 2/2
|
Veckor blev till månader och månaderna gick.
Till vintern fick jag mitt första betyg. Jag hade faktiskt fått förvånansvärt bra, för att vara jag. MVG i musik, VG i ett par ämnen och så några G.. inga IG. Fast å andra sidan hade Emanuel MVG i tolv av sjutton ämnen och resten VG... Men, han gick ju också i 9:an. Det var en vinter med ovanligt mycket snö. Det hade blivit bestämt att jag skulle hänga med Em och hans familj upp till en stuga i fjällen där de skulle fira jul och nyår. Jag hade nästan bott hos Em hela hösten, jag kom bra överens med hans familj. Man såg hur mycket de älskade varandra. Till skillnad från min "familj" då. Mamma mådde inte så bra nu, hon hade visst älskat Peter rätt mycket.. hon gick igenom en depression. Jag vet inte vad hon tog men när hon faktiskt var hemma var hon alltid stupfull. Hon åkte in och ut från olika rehab hela tiden, jag vet inte hur hon lyckades betala räkningarna men hon lyckades. .Det var väl för att ingen av oss åt hemma. Hon hade aldrig värmen på, köpte nästan aldrig mat, kläder fixade jag själv.
När vi väl kommit upp till stugan minns jag att jag att jag varit så glad att få frisk luft i lungorna... och all snö!
Jag betedde mig som ett barn. Emanuel bara skrattade åt mig men snart deltog både han och resten av familjen Roos i ett stort snöbollskrig. Efter en halvtimme var vi alla fulla med snö i både kläder och hår. Vi frös så att vi hackade tänder. Jag och Em drog oss bort mot stugans bastu. Snabbt, utan att tänka drog vi av oss kläderna och klättrade upp på den högsta bänken i bastun, där det var så varmt att man knappt kunde andas.
Efter bara någon minut kände jag hur mina tår och fingrar hade tinat tillräckligt för att jag skulle kunna röra dem utan att det gjorde ont. Jag sneglade åt Emanuels håll, och rodnade vid åsynen av hans.. hans, ja, slanka kropp med de knappt märkbara, mjuka musklerna under hans hud.
Em stirrade på termometern.
- Fy, vad skönt det var att bli varm igen. Skulle kunna stanna här för evigt, sade han drömmande.
Jag skrattade till.
- Du skulle dö om du stannade förlänge här inne, påpekade jag retsamt.
- Visst, visst, på G för en tävling? Den som stannar längst här inne vinner! Em log självsäkert.
- Ah.. jag vet inte. Det kanske.. Em avbröt mig.
- Kom igen nu! Svimmar någon av oss får den andra bara dra ut den här ifrån. Så tung är jag väl inte? Att du inte orkar det?
- Nä, det är klart..
Jag betraktade Em snett bakifrån. Jag minns fortfarande helt klart draget jag kände mot honom då. Det draget känner jag fortfarande, fast allt är förstört.
Emanuels familj var min familj. Min egen mamma pratade jag inte med längre. Hon var aldrig hemma. Mamma blev flera gånger kontaktad av socialen, hon försökte dölja det för mig men jag hörde genom väggarnas isolering hur hon skrek "Dra åt helvete!" åt kontaktpersonen. Klart jag var orolig. Tänk om jag hade hamnat i nån fosterfamilj som levde långt borta, typ lappland, eller skåne? Jag hade inte kunnat träffa Emanuel... jag ville knappt tänka tanken.
Jag kommer ihåg hur glad jag vet när vi kom tillbaka till skolan efter jullovet. Jag hade på mig armbandet, vänskapsarmbandet som jag fått i julklapp av Em. Han hade ett precis likadant, jag hade gett Em ett häfte med noter och lovat att lära honom att spela piano.
Minen som han gav mig när han hörde mig spela var, obeskrivlig, han hade lagt märke till känslan som jag lade i musiken och blivit rörd. Låten jag visat Em var min egen. Min kreation. Sakta men säkert lärde sig även Emanuel att spela den utan några större missöden. Jag älskade eftermiddagarna då vi satt brevid varandra och spelade. Jag fann Ems koncentrerade uttryck, underhållande och... Sött, de eftermiddagarna var de bästa.
Och, och ändå sitter jag här nu, om jag nu finns kvar tills jag flyttar till den där nya familjen.. Visserligen bor de inte långt härifrån... men jag skulle ändå inte kunna träffa Em, Emanuel igen. Bara för några timmar sen hade allt varit så bra som det alltid varit. Vi satt i Ems rum. När han log mot mig kändes det som om jag skulle sprängas. Svartvinbärssaften svalkade inte mina hettande kinder. Em kollade ett tag på mig, de där, förföriskt gröna, vackra ögonen. Jag vek undan blicken.
- Hur är det? Har du fått feber? Emanuel lät orolig.
Jag vände mig om igen, mot honom igen. Innan jag hunnit reagera hade Emanuel lagt sin hand mot min panna, jag trodde jag skulle smälta som den brände mot min hud, Em studerade mitt ansikte.
Jag kände hur rodnaden djupnade.
- Jag är inte sjuk. Sa jag urskuldande. Tja.. jag var inte sjuk på det sättet iallafall.
- Vad är det då? Emanuel rynkade ögonbrynen.
Jag andades. Funderade på om jag skulle skylla på kronisk rodnad, kronisk feber? Någon ohjälpligt tropisk sjukdom som gav en handsvett och rodnad? Ännu ett andetag innan jag bestämde mig för att jag inte kunde hålla det inom mig längre.
- Vad? Nu var Emanuel snarare nyfiken.
- Du, var mitt svar. Det är dig.
- Va? Vad snackar du om? Em fattade inget.
- Jag tycker om dig, du är min första riktiga vän. Men, jag bet mig i läppen innan jag fortsatte, men den här känslan, jag lade en hand på vänstra sidan av bröstkorgen, i hjärttrakten. Den här känslan är mer än den man känner för en vän. Jag, jag tror, nä, jag vet. Jag älskar dig, Emanuel, Jag älskar dig.
Efter några få sekunder som kändes som ,månader, år,decennier, år hundraden, vågade jag titta upp mot Em igen. Blicken som mötte min fick mig att stelna. Han såg ut som om han trodde att det jag sade var en lögn, hans blick sade att han ville att det jag sade var en lögn.
- Du skämtar va? Andades Emanuel.
Jag kämpade mot tårarna.
- Nej.
Jag skakade på huvuder innan jag vände mig bort och sprang ut ur huset. Jag hörde inga steg som följde mina. Jag var lämnad.
"Tåget avgår om 3 minuter" sade en robotröst i högtalaren. Jag satt redan på tåget. Där längst bak i tåget satt jag. Min kajal rann och tåranrna som strömmade ner för mina kinder var svarta. Det var första gången jag grät på länge, väldigt länge. Jag hade inte gråtit när mina föräldrar skilde sig, eller när brorsan hamnade på kåken. Men jag grät nu, att förlora dem man älskar gör mer ont än vad jag hade kunnat föreställa mig.
" avgång 1 minut"
Fotsteg närmade sig. Fötterna stannade precis framför mig. Jag kunde se skorna, och en bit av ett par jeans, jag kunde höra andetag, korta, tunga, andfådda... Kände jag inte igen de där jeansen..?
- Så det var här du var, hördes den välkända, mjuka, sammetsrösten.
Mitt huvud flög upp. Just nu struntade jag fullständigt i hur mycket min kajal runnit..
- Em?
- Daniel, Emanuel log åt mig, hans ögon glittrade.
- Vad? Varför? Vad gör du här? Allting snurrade i mitt huvud. Om Em inte vill ha med mig att göra, varför kom han efter mig nu?
Med ett kraftigt ryck sattes tåget i rörelse. Emanuel tappade balansen och ramlade rätt på mig. Jag försökte få honom att resa sig, han höll emot. Emanuel satte sig upp, grenslade över mina knän, höll fast dem. Jag tittade upp mot Ems ansikte. Jag gned bort tårarna från min kind med ärmen på tröjan.
- Vi kanske fortfarande kan vara vänner? Frågade jag när det hade varit tyst ett tag.
- Vet du vad, jag tror inte det går, Emanuel mötte min blick. Han fortsatte sedan; För--
Em strök undan håret från mitt ansikte och lät handen vila på min kind. Värmen spred sig genom mig.
- Den här känslan är mer än den man känner för en vän, Sa han.
Emanuel log när mitt huvud än en gång flög upp. Sen hände allt så fort.
Emanuel böjde sig sig över mig och, utan eftertanke lät han sina läppar möta mina. Hans, brännande varma läppar mot mina. Han tunga sökte sin väg i min mun. Jag blundade, så kliché, och lät Emanuel hålla mig i sin famn. Den där varma trygga känslan blommade. Jag fattade inte klart vad vi gjorde förens jag hörde de andra i tågvagnen dra efter andan och jag kände deras blickar borra igenom min hud. Men min blick var klistrad, fast i Emanuels gröna ögon.
Tillslut släppte Em mina läppar Jag bara låg där på sätet och kollade förundrat på honom. Hur?
- Du sprang iväg för fort, vart går det här tåget?
- Skärhomen, jag tittade bort, generad.
- Daniel.
Jag svarade inte.
- Daniel, titta på mig. Låt mig se dig, Daniel.
Emanuel lade sin hand mot min kind igen. Han vände mitt huvud uppåt och kysste mig igen, ömt och länge.
- Daniel, jag älskar dig. Min Daniel. spring inte ifrån mig igen. Jag älskar dig, har alltid gjort det.
Vi log mot varandra.
Den kvällen gick vi längs stranden I Skärholmen.
Emanuels hand brände i min.
Det är början på nått nytt.
Kärleken.
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/appleaddict/445794088/