Mysterium. Mysterioso. Mystery. Klart att man börjar tänka. Klart att man börjar kommentera. Klart som fan att man börjar snacka. Snacka skit. Snacka skit, skit, skit. Skitsnack helt enkelt. I en spegel kan du se dig själv, du kan se det andra ser hos dig. Öppna dina ögon. Se dig själv. Lyssa på vad fan du säger. Tiden är knapp. Jag hoppas du förstår. Se dig själv, för i helvete! Jag skäms, men det borde jag inte, för man ska inte skämmas för andra. Den enda man ska skämmas över är sig själv, vilket jag också gör emellanåt, men inte just nu. I alla fall. Sorgligt. Tragiskt. TRAGEDI...Ahhhh GAAAh.. Vad gör man? Vad gör man inte? Vad i helvete är det frågan om? Jag vet inte vem jag är, säger du. Jag nickar till svars, jag förstår dig. Du är klok, men du inser inte din klokhet utan värdesätter annat. Det är sorgligt. Någonstans inuti dig finns ett djup, ett sådant djup jag en gång fascinerades över, ett djup som är djupare än alla hav. Dyk ned, och se vad du ser, du kommer se dig själv, äkta varan, och det är inte den bild du målat upp. Jag börjar nu! Räkna ned åren... Klockan tickar, jag suckar och du klappar min hand. Lugna ned dig, säger du. Jag kan inte, svarar jag. Varför? Jag vet inte. Jag tänker. Jag funderar. När ska det ske? Ge 100 procent nu, inte 90, inte 99, utan 100. För nu börjar det. Nu.

Annons

The photo has no tags

January 2010