April
Saturday 29 November 2008 photo 1/1
|
Var tog hon vägen?
hon som jag lärde känna,hon som sa vad hon tyckte och var stark i sig själv?
jag vet inte hur det är nu.
jag vet inte vem du är längre.
jag saknar tiden med dig, alla glada och alla sorgliga.
Inget som tyngde och var jobbigt som vi behövde gömma, inte för varandra.
men den perioden kom, då jag kännde att du höll något tillbaka, jag ville finnas där för dig, men litade du inte på mig längre.
du kanske trodde att jag inte skulle förstå?
men jag vill förstå dig, jag vill hjälpa dig.
det kändes som att du skämdes över mig, jag kunde inte längre vara mig själv om jag inte ville få dig att säga nått som skulle såra mig.
du sa det igentligen aldrig men jag såg det i dina ögon.
vad var det du bar på, var var det du ville passa in?
efter ett värkade som att du hade glömt allt som hänt förut, du var en helt annan person, just en så person som alla andra!
en sån som jag brukade tycka var jobbig, en sån som luften känns tung runnt, jag drogs automatiskt till dig för att du inte va så, men nu är det borta.
vi hade våra ordspråk, många hade ingen mening alls men vissa, om man tänkte äfter, var ricktigt bra.
man behöver inte växa upp till någon som ska hålla upp sin stålthet no matter what.
när man var lite, så var man bara den man var, livet är för kort för att vara någon annan och varför skulle man vara det?
nu mer känner man då och då hur man måste välja: ska jag hålla mig till mina åsikter eller nån annans?
det är nått jag jobbar på, jag vill inte vara nån annan och jag kämpar för att vara mig själv.
och så är väl du med?
det var i alla fall vad du var.
men som sagt kan jag inte säga allt för mycket, för jag vet inte hur nått ligger till med dig nu.
men jag kan inte rå för att jag är orolig för dig, att jag bryr mig om dig!
du var min vän och du kommer alltid att vara det bara du själv tycker att det är okej.
jag vill att du ska veta att du alltid kan komma till mig.
du är för fin för att förstöras av världen.
och jag vet nån som har något mycket specielt för dig, bara du vill ta emot det.
du blev en av mina närmaste på väldigt kort tid, och de vi hade va väldigt specielt, de som många människor i dag inte klarar av att ha.
vi båda har förendrats mycket men inerst inne finns allt kvar.
det är jag säker på.
hoppas du läser detta, du betyder mycket för mig och du kommer förstå att det är dig jag skriver om.
jag vill inte på stå att du inte har det bra! absolut inte.
men det finns nått hos dig som inte värkar ricktigt rätt, du kan alltid prata med mig!
hon som jag lärde känna,hon som sa vad hon tyckte och var stark i sig själv?
jag vet inte hur det är nu.
jag vet inte vem du är längre.
jag saknar tiden med dig, alla glada och alla sorgliga.
Inget som tyngde och var jobbigt som vi behövde gömma, inte för varandra.
men den perioden kom, då jag kännde att du höll något tillbaka, jag ville finnas där för dig, men litade du inte på mig längre.
du kanske trodde att jag inte skulle förstå?
men jag vill förstå dig, jag vill hjälpa dig.
det kändes som att du skämdes över mig, jag kunde inte längre vara mig själv om jag inte ville få dig att säga nått som skulle såra mig.
du sa det igentligen aldrig men jag såg det i dina ögon.
vad var det du bar på, var var det du ville passa in?
efter ett värkade som att du hade glömt allt som hänt förut, du var en helt annan person, just en så person som alla andra!
en sån som jag brukade tycka var jobbig, en sån som luften känns tung runnt, jag drogs automatiskt till dig för att du inte va så, men nu är det borta.
vi hade våra ordspråk, många hade ingen mening alls men vissa, om man tänkte äfter, var ricktigt bra.
man behöver inte växa upp till någon som ska hålla upp sin stålthet no matter what.
när man var lite, så var man bara den man var, livet är för kort för att vara någon annan och varför skulle man vara det?
nu mer känner man då och då hur man måste välja: ska jag hålla mig till mina åsikter eller nån annans?
det är nått jag jobbar på, jag vill inte vara nån annan och jag kämpar för att vara mig själv.
och så är väl du med?
det var i alla fall vad du var.
men som sagt kan jag inte säga allt för mycket, för jag vet inte hur nått ligger till med dig nu.
men jag kan inte rå för att jag är orolig för dig, att jag bryr mig om dig!
du var min vän och du kommer alltid att vara det bara du själv tycker att det är okej.
jag vill att du ska veta att du alltid kan komma till mig.
du är för fin för att förstöras av världen.
och jag vet nån som har något mycket specielt för dig, bara du vill ta emot det.
du blev en av mina närmaste på väldigt kort tid, och de vi hade va väldigt specielt, de som många människor i dag inte klarar av att ha.
vi båda har förendrats mycket men inerst inne finns allt kvar.
det är jag säker på.
hoppas du läser detta, du betyder mycket för mig och du kommer förstå att det är dig jag skriver om.
jag vill inte på stå att du inte har det bra! absolut inte.
men det finns nått hos dig som inte värkar ricktigt rätt, du kan alltid prata med mig!
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/asuka/300845389/
Visa toppen
Show footer