January
Thursday 30 December 2010 photo 1/53
|
Del 1
Prolog
'' Jag älskar dig '' är ett starkt ord. Det är ett ord som man vill säga, men ibland måste man tänka efter.
Älskar jag verkligen den dära personen ?
För tänk om just den dära personen inte är den personen som man trodde att den var.
Tänk om man bara hade målat upp en bild trott på lögnerna och inte velat sätt upp på sanningen ?
kapitel 1
Ingenting gick som jag hade planerat, eller rättare sagt som vi hade planerat.
Vi trodde att det skulle gå, jag trodde att det skulle gå.
Men han var en skit. En lögnare, en idiot!
Slagen blev allt värre, tvingad till sex och psykisk misshandlad är inte alltid lika kul.
Med åren så blir man trött och börjar inse vad man egentligen håller på med.
Ensam och kall ligger jag på köksgolvet i vårat hus.
''vad tror du att du håller på med April ? '' varnar Abin arg. Han ser på mig med sina mörka gröna ögon. Han böjer sig ner och smeker min kind lite lätt. jag rycker till.
''Att rymma ifrån mig fungerar inte, eller hur? '' Nu små ler han lite mystiskt. Hur kunde man vara så dum att gå på det hära? Och att stå ut i 1 och ett halvt år är fan sjukt.
Jag känner hur det bränns under mina ögonlock och några tårar tränger sig fram och rinner ner för mina kinder.
'' svara och sluta grina! '' Nu skriker han åt mig, jag svarar inte. Det fanns inga ord längre. Ingen röst liksom.
Jag rycker till av en hård smäll på näsan, det bränns och värker. '' Inte lika kul nu va? Prata med mig April..'' Hans röst formandes av argt men ändå en mjuk röst. Han ville låta så snäll som möjligt, han ville inte såra mig men det var det han gjorde ändå. Jag förstår inte.
Han reser sig upp på en suck och sparkar till mig hårt innan han lämnar huset och smäller igen dörren hårt. Jag sätter mig upp snabbt och lutar min söner rivna rygg emot den vit kaklade väggen.
Mina händer dras upp sagta till min näsa, blodet droppar sagta ut. Jag tvingar mig upp på mina sönderslagna ben och drar fram en pappersbit och torkar bort blodet innan jag rusar upp till sovrummet och drar fram min väska med redo packade kläder, jag tar väskan och springer ut från huset och försöker rymma ennu en gång till.
Aldrig att jag sätter min fot i det där huset igen, aldrig att jag låter Abin dras med mig en gång till. Jag vägrar.
Solen skiner starkt på mig, jag drar på mig väskan på ryggen och börjar vandra ut ifrån den lilla byn och in till stan.
In till Berlin.
Folken rusar omkring runt mig, ingen lägger ens märket av mig. Ingen låter sin blick ens dras till mig, en liten stund bara. Ingen.
Jag går med svaga ben och sätter mig på en träbänk med inristad text som H*RA och andra liknande ord.
I timmar sitter jag på den där ruttna bänken utan att ens veta vart jag ska ta vägen, jag har varken familj eller vänner längre. Alla har skitit i mig sen jag blev tillsammans med Abin. Alla.
Till och med min mamma, min mamma som var min bästa vän sedan jag föddes.
Mörkret fall över Berlin och allt folk började samla sig och dra sig ur staden.
Inga blickar nu heller.
Jag suckade tungt.
fanns det ingen, verkligen ingen som brydde sig om mig? Men någon avbröt mina tankar. En man kom gående emot mig, eller rättare sagt en kille?
''Kan jag hjälpa dig?'' Säger han hest. Jag kollar upp, han var lång och hade svart kort hår. Hans bruna ögon letade efter någonting vid mig.
''Inte nödvändigt vis.'' Jag sänkte blicken.
''Har det hänt någonting, du ser skadat ut?'' Hans röst skakade. Var han nervös?
Jag svarade inte. Jamenar, vad skulle jag säga?
Ja jag är skadad. Min kille, eller rättare sagt mitt ex har slagit mig utnyttjat mig.
Nej så sa jag inte.
'' Du behöver inte berätta om du vill..'' säger han sedan och börjar backa.
'' ja jag är skadad..'' mummlar jag sedan tyst och känner hur tårarna tränger sig fram och rinner ner för mina kinder. Nu går han fram till mig igen och sträcker fram sin hand.
'' Följ med mig så kan jag skjutsa hem dig? '' föreslog han. Han lät nöjd med sin fråga. Jag skakade på huvudet.
'' jag har inget hem längre.. '' stammade jag. Han såg förvånat på mig. '' nehe?'' Han höll fortfarande ut handen som en gest. Jag tog emot den och han drog mig upp. Kanske kunde han hjälpa mig iallfall. Men jag vill ju inte stå med besvär.
'' vill du berätta vad som har hänt? '' det lät som om att han tvingade fram orden. Jag harklade mig.
'' du behöver ju inte om du vill, menar bara att du kanske mår bättre då.. ?'' Han lät mer säkrare vid varje ord han sa.
Min blick vandrade upp på honom. Han var verkligen lång och såg bra ut. Han hade på sig ett par tighta svarta jeans och en vanlig tishrt på sig och en svart skinnjacka som skydd emot kylan. Hans bruna ögon var omringad av en svart ögonskugga och hans hud var rätt så blek.
'' det är bara min kille..'' suckar jag segt. Han håller fortfarande min hand. '' vi kan gå till min bil '' säger han utan att ens vänta efter ett svar så drar han med mig till hans bil.
Vi kliver in i en svart stor bil med mörka fönster. Jag sätter mig försiktigt på de svarta skinnsätena. Killen hoppar in bredvid mig och startar bilen.
'' Bill föresten '' säger han lungt och får fram ett leende innan han sträcker fram handen. Jag tar emot handen och ler lite snett '' April'' säger jag sedan.
Annons
Visa toppen
Show footer