January
Thursday 30 December 2010 photo 8/53
|
Del 8
April
Ett ljus tränger sig in genom en liten springa vid dörren. Jag kryper mig fram på mina slitna ben och öppnar dörren försiktigt. Röster hörs nedifrån. Jag reser mig upp hastigt och lutar mig emot väggen. Jag får anstränga mig för att kunna andas, varje andetag svider i bröstkorgen.
Ett andetag in.. Och sedan ett andetag ut. Ett andetag in.. Och sedan ett andetag ut.
Jag sluter mina ögon och koncentrerar mig mest på att inte falla ihop igen. En dörr smälls igen, jag öppnar mina ögon och kikar ut genom dörren innan jag tar små vingliga steg ner för den slitna trä trappan. '' Och vart tror du att du ska ta vägen? '' Abin står lutat med armarna i kors emot en träpåle. Jag kollar hastigt emot han och håller ett hårt grepp om räcket.
'' jjah..'' mumlar jag tyst. Orden jag vill få fram går inte att hitta. Allt jag gör ger bara smärta. Och att prata gör det inte lättare. Mina spruckna läppar svider och så fort jag rör på dom så känner jag hur en svag blodsmak bildas. '' Du vadå?'' Fortsätter han och närmar sig mig med långsamma steg. Hans hand smeker min kind, även det gör ont. Jag blundar snabbt och stönar utav smärta. '' Det är så synd om dig.. Eller hur April ? '' Jag fortsätter att blunda, jag vill inte se honom. '' Se på mig! '' Ryter han efter någon minut. Jag kisar emot honom, han får fram ett leende. Med små steg backar jag ifrån honom, i en sekund trodde jag att han skulle låta mig vara. Men så fort jag hade backat en meter ifrån honom så tog han ett hårt grepp om min hals och drog mig intill honom. Jag såg in i hans svarta ögon, dom utstrålade bara hat och ilska. Det fanns inget gott inom han. Ingenting. Jag fick anstränga mig för att få fram luft, han släppte greppet om min hals och tog tag i mina armar istället och knuffade in mig i väggen, jag fall ihop och landade på trägolvet. Abin sparkade till mig hårt i magen. Jag hostade till och kände hur mina tårar vällde ut. ''snälla..'' bönade jag tyst.
Han böjde sig ner över mig, tog sin han emot mina läppar. '' vad är det du försöker säga.. April ? '' Han lät betydligt snällare nu. Men det är så här han är, och har alltid varit.
'' Låt.. Låt mig bara få gå.. '' Jag kämpade för att få ut dom där få orden. Han drog upp mig och lät mig luta mig emot hans axel. '' Okej, men kom aldrig tillbaka. Och ifall jag får reda på att du har sagt att det är jag som har gjort det här emot dig. Då så jag se till så att du får ett helvete. '' Orden var enkla för honom att säga, och jag förstod att han menade alvar. Jag nickade och gick med vingliga ben till dörren. Tittade en sista gång emot Abin, han log. Jag tog min väska och stängde dörren snabbt.
Kalla vindar tog tag i mitt hår och rufsade till det. Även om solen sken så var det rätt så kallt ute.
Jag gick emot stan långsamt, folk tittade konstigt på mig. Jag drog upp min mobil som låg i min skinnjacka. '' Jonna? '' Jag brast ut i tårar. Jag var så glad.
'' Åhh Jonna! '' Det tog ett tag innan hon svarade. '' Är det du..? April?! '' Jag nickade, men insåg att hon inte kunde se det. '' Ja! '' Jag satte mig ner på en bänk. '' Åh hur är det? Du verkar ledsen.? '' Jonna var min bästa vän. Och jag vet att hon hatade mig för det som hade hänt, eller det jag hade gjort. Men jag var tvungen att ringa henne. För jag hade verkligen ingen nu.
'' Ja.. men det är okej..'' Svarade jag lite tyst. Jag ville inte säga vad Abin hade gjort emot mig. För isåfall skulle jag få det ännu värre. Och det är det minsta jag vill just nu. '' Det låter inte som det April.. Du kan prata med mig!'' Hon verkade inte ett dugg sur på mig längre, bara mest orolig. '' Nej, men det är inget. Bara att jag inte har någonstans att bo.. '' Jag pratade fortfarande med en tyst och skakig röst. Helst ville jag inte prata alls. Det gjorde så ont.
'' Åh.. April jag är hemsk ledsen. Men jag bor inte kvar i Berlin längre.. Jag bor inte ens kvar i Tyskland..'' Jag bara gapade. Vad var det hon menade ?!
'' men.. va?'' svarade jag som om att jag inte ens hade hört vad det va hon hade sagt.
'' Ja.. Du vet Toni? Vi bestämde oss att flytta tillbaka till Sverige.. Och vi hör hemma här. Det känns mycket bättre '' Jag suckade. Då var det kört. '' okej.. '' svarade jag bara. ’’ Ja.. Men jag hoppas vi kan ses senare ? ’’ Jag la på. Då hade jag inget annat att säga? Eller hur.
Länge satt jag på den där bänken, som jag alltid gör. Folk kom och folk fick. Folk kollade på mig och folk struntade i mig.
Ett surrande hördes ifrån min mobil och en monsun började spelas. '' April..'' suckade jag med en tyst röst. '' Hej hur är det? '' Jag tvekade en sekund, vem var dom som ringde? .
Jag harklade mig. '' Vem är det? '' Frågade jag fast jag visste vem det var, och jag blev förvånad varför han ringde. Just han. Just han som hade skickat ut mig ur huset också.
'' Tom.'' Svarade han. Jag suckade lite tyst. '' Vad är det du vill Tom? Först så kn*llar du mig sen säger du åt mig att det inte betyder någonting, sen kysser du mig sen skickar ut mig ur huset. Och nu ringer du?! '' Jag var arg. Jag orkade inte att alla skule leka med mina känslor. Det blev bara för mycket just nu.
Tom
Jag kanske gjorde rätt med att ringa, eller så gjorde jag helt fel. Jag visste inte vad jag ville och inte heller varför jag ringde.
'' Förlåt'' Var det ändå jag fick fram. Jag förstog varför hon var så upprörd. Hon fnös.''svara på min fråga Tom. '' Sa hon med en alvarlig röst. En röst som skar sig av smärta. '' Att du kommer tillbaka.. '' Jag tvingade fram orden. '' Jag förstår mig inte på dig. '' suckade hon sedan med en tyst röst. Jag var tyst i flera minuter. Jag visste inte vad jag skulle säga. '' Tom vem pratar du med? '' Bill kom bakom mig och såg på mig fundersamt. Jag skakade på huvudet. 'fel tillfälle Bill'
Mumlade jag och vinkade med handen att han skulle gå. Han röck på sina axlar. '' jaja. Men jag sticker till fotograferingen. '' Sa han sedan och gick ut ifrån köket.
'' Jag.. Kommer och hämtar dig? '' En lång minut gick innan hon mumlade någonting, men jag hörde inte vad. '' Visst. Kom till stan '' Sa hon bara med en tyst röst och la på. Pip.. Pip.. Pip..
Lät det i luren. Jag väntade länge innan ja la ner mobilen i fickan och nästan sprang ut till bilen.
Jag förstår mig inte på dig.. Hon hade rätt. Det borde hon inte göra heller. Jag förstår mig inte ens på mig själv ibland. Jag fattade inte vad jag gjorde, hur jag kände när det gällde April. Men det var någonting som jag aldrig har upplevt förut och jag vill veta vad det är. Men ändå så är jag så rädd, så rädd för att det är det där.. Det där som jag absolut inte vill att det ska vara.
Snabbt körde jag iväg till stan och fick se hon sitta på en bänk. Men långsamma steg kom hon till bilen och satte sig bredvid mig. Hon såg inte ens på mig. Men jag granskade henne länge. Hon hade sår i hela ansiktet och flera blåmärken. Hennes hår var rufsigt.
'' Vad är det som har hänt?!'' Jag lät orolig. Och det var jag. Hon vände sig emot mig och fick fram ett snett leende. '' Inget speciellt'' svarade hon bara och vände sig om igen. Jag nickade lite konstigt och körde vidare hem igen.
Med långsamma ben gick jag till dörren och låste upp den, April kom gåendes med vingliga ben efter mig och klev innan för dörren. '' Snälla.. Berätta vad som har hänt, du ser.. Väldigt skadat ut April'' Sa jag efter jag hade tagit av mig mina ytterkläder. Hon såg på mig. '' Jag kan inte säga... '' Hon tittade ner i golvet med en orolig min. Jag gick närmre henne och tog hennes hand. '' Låt mig få plåstra om dig då? '' Hennes blick vandrade upp emot mig och hon log.
Vi gick in till badrummet och jag tvättade rent hennes sår och satte på att stort plåster över hennes panna och hennes kind. Där det faktiskt var rätt så stora sår.
'' Kan vi inte bara.. Säga fred? '' Sa jag lite skämtsamt men ändå alvarligt. Hon såg på mig och skrattade. '' Vad menar du ? '' Jag bet mig lite löst i läppen. ''Ja, alltså att vi slutar vara sura emot varandra. Jag gillar faktiskt dig. Och vill vara din vän.'' Avslutade jag. Men jag ville mer än så. Jag vill vara mer än din vän, jag vill bara kyssa dig och aldrig släppa taget om dig April. Men jag kunde inte bara erkänna det. Jag ville inte erkänna det.
Hon såg på mig. '' Ja. visst'' Svarade hon. Jag log lite snett och vi gick och satte oss i soffan.
Annons
Visa toppen
Show footer