January
Thursday 30 December 2010 photo 11/53
|
Del 11
April
Det var faktiskt rätt så roande att ta hand om två super snälla killar. Men det var inte lika roande när dom var så deppiga så döendes.
Länge satt jag och kollade på Tom som låg i sin säng, han tittade bara upp i taket. Två dagar hade gått nu och han hade inte rest sig ifrån sängen lika så Bill. Fast Bill sov mest, det gjorde inte Tom. Han låg bara i sängen med sin blick upp på det vita taket och andades tungt. Det var det ändå han gjorde.
‘’ Tom snälla.. ‘’ mumlade jag och strök min ena hand emot hans kind. Han andades långsamt.
‘’ Jag kan fortfarande inte fatta det.. ‘’ Hans röst var så tom, den fanns där men den var så tom. Så trasig.
Jag satt länge och granskade Tom. Och förvånandes så vände han sin blick emot mig. Han bara kollade, i flera minuter. Sedan kom tårarna, dom rann ner för hans kinder och jag kunde inte hålla mig heller. Jag snyftade till och sträckte fram mina armar, han tog emot dom och la sig i min famn.
Bill
Jag sov mest, vad skulle jag annars göra? Sitta uppe och låtsas som om att inget hade hänt?
Nej, ifall jag sov så blev allt bra. Nästan iallafall.
‘’ Bill? ‘’ April kom in smygandes, hon såg mig med ett snett leende. ‘’ Gordon är här.. ‘’ Sa hon med en svag röst och flyttade sig åt sidan. In kom Gordon ingåendes. Han såg alvarlig ut, men annars så såg han ut som förut. ‘’ Åh.. Bill ‘’ suckade han och skakade på sitt huvud. Jag brast ut i gråt. Jag hade ingenting att säga, det fanns ingenting att säga. Mamma var död och jag var förstörd.
Han la sina armar runt om mig och klappade mig på ryggen. ‘’ hur?’’ frågade jag med en hes röst. Han tittade på mig. ‘’ bil olycka. Jag är så hemskt ledsen Bill..’’ Gordon var trots allt inte min pappa. Men han har alltid haft en stor plats i mitt liv.
Jag snörvlade till. ‘’ det är inte rättvist.. ‘’ intalade jag mig själv. ‘’ inte rättvist! ‘’
Gordon skakade på huvudet. ‘’ Nej Bill, det är det inte. Men vi måste ta och rycka upp oss. Du har en karriär framför allt. Tänk på det ‘’
En karriär.
Ja, det har jag ju.
Tom
Fler dagar gick, och sängen började bli mitt hem på något vis.
April kom in och kollade till mig nästan hela tiden, men det var skönt att ha någon vid min sida. Någon som tog hand om mig. Då kände man sig som ett litet barn igen.
Gordon hade kommit in till mig får någon dag sedan. Och bara kollat på mig chockandes.
‘’ Trodde aldrig att jag skulle få se dig gråta Tom ‘’ Var det ändå han sa. Sedan höll han om mig hårt och bara fanns där. Som min pappa nästan aldrig hade funnits. Jörg, min riktigt pappa var min pappa. Ja det var han, men han hade aldrig riktigt funnits där som Gordon hade. Gordon har alltid funnits vid min sida, och faktiskt byggt upp våran karriär. Utan Gordon så skulle nog inte Tokio Hotel funnits idag.
‘’ Tom ? ‘’ April kom ingåendes till mitt rum och kollade på henne som ett frågetecken.
Hon satte sig bredvid mig i sängen och tog min hand. Jag kollade på våra händer, på något sätt så kändes det rätt att sitta vid henne och ingen annan. Hon var speciell. På ett bra sätt.
Hon tog ett djupt andetag. ‘’ ´det är.. ‘’ jag avbröt henne. ‘’begravning, jag vet. ‘’ min röst lät starkare än vad jag egentligen var. Jag satte mig upp och förvånade mig själv. Trodde inte ens att jag skulle klara det.
Hon nickade och pussade min kind. ‘’ Jag är stolt över dig ‘’ sa hon tyst och lämnade mitt rum med tysta steg.
Annons
Visa toppen
Show footer