January
Thursday 30 December 2010 photo 16/53
|
Del 16
Bill
Men det var ett jävla pipande, jag kollade på den fyrkantiga lådan som stod och pep högt. Det var sjukt irriterande, jag visste vart jag var. Men jag kommer inte ihåg varför. Jag ville skrika, ropa liksom. Men jag hade ingen röst, ingen ork. Jag öppnade min mun för att troligtvis få ut ett tjut iallafall, men inte ens det. Det kom bara luft. Eller var det jag som var döv?
Nej, jag hörde ju den fyrkantiga lådan.
En dörr öppnades och Tom kom in, med en snabb blick kollade han på mig och hans leende blev så stort. Hans ögon var tårfyllda. Vad var det som hade hänt?
‘’ ÅH BIILL!’’ Skrek han och sprang fram till mig, kramade om mig och bara fanns där.
I säkert en halv timme så stod han bara och kramade om mig och sa att allt skulle bli bra igen, men jag hade fortfarande ingen röst för att fråga vad som hade hänt. ‘’ Bill? ‘’ han såg på min frågande och satte sig på sängkanten. Jag såg ner på mig själv, jag hade på mig en sjukhus klänning. Ful var den. ‘’ah’’ fick jag fram, men det var knappt så att man hörde. Han andades tungt med hade fortfarande tårar i ögonen. ‘’ Åh Bill, jag har varit så orolig.. Jag förstår inte.. Varför gjorde du sådär? ‘’ Tom tog ett mjukt grepp om min hand och kramade om den varmt.
Jag harklade mig ‘’ vad.. Tom, vad är det du menar? ‘’ min röst var hes och knappt så att den fanns där. Han såg på mig alvarligt nu. ‘’ kommer du inte ihåg? ‘’ han såg verkligen förvånad ut. Jag skakade på huvudet.’’ okej, du.. Du söp, kom hem.. Och..’’ Han började gråta hysteriskt, jag la mina armar runt om honom, gud.. Vad har jag gjort?
‘’ tog.. En massa tabletter, och du var helt.. Bill du var helt borta!’’ Stammade han med gråten i halsen. Jag bet mig i läppen och kände hur det började svida under mina ögonlock. ‘’ förlåt Tom ‘’ svarade jag tyst och fortfarande lika hest. Han nickade lite svagt och la sina armar runt om mig. ‘’ gör aldrig om det Bill, aldrig. ‘’ Viskade han i mitt öra.
April
Jag satt tyst på en hårt stol, jag såg ut över den långa vita sjukhus korridoren. Den var tom och såg allmänt läskig ut. Jag rös till, mina tankar hamnade vid Bill igen. Var han okej nu ? Kommer han någonsin bli helt okej ? Varför gjorde han det där? Varför.. Varför?
Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Jag klämde in mina tårar, det gick hål i min läpp och blodet sipprade ut försiktigt. Jag snuddade vid min tunga och kände metall smaken i min mun. ‘’ Hej, är det du som är.. Hm ‘’ Sjuksköterskan tittade på mig med en fundersam blick. Jag harklade mig. ‘’ eh, April ‘’ svarade jag . Hon nickade ‘’ Bra, då har jag hittat rätt tjej, Bill är okej. Men tar inte in något fler besök än sin bror Tom. ‘’ Jag såg på henne länge, nu kunde jag inte hålla mina tårar inne längre, dom föll ut, rann över mina kinder. Jag snyftade till. ‘’åh ..’’ jag gömde mitt ansikte i mina händer. Sköterskan kom fram till mig och strök mig på ryggen lite lätt. ‘’ Det är okej, man får var ledsen. Men han är okej, och vi släpper inte in flera besökare för att han måste få vila och tänka ut. ‘’ Det tog några sekunder innan hon backade och gick bort ifrån mig och med snabba steg fortsatte hon den långa korridoren, jag såg på hennes rygg när hon försvann in i ett rum.
Tom
Aldrig hade jag ens haft tanken att Bill skulle göra något sådant. Aldrig.
Jag satt fortfarande i hans sjukhus säng, jag såg på honom medans han sov. Jag var bara glad att han var okej nu, men jag är rädd. Så jävla rädd.
Tänk om han fortsätter?
Och det värsta är att han vägrar berätta vad det är som är felet. Han vägrar. Jag grät fortfarande, jag kunde inte kontrollera mina tårar eller känslor just nu. Allt bara föll, jag var så rädd och orolig. Tänk om han inte hade klarat sig? Vad skulle jag göra då, utan mamma och min älskade Bill. Min älskade bror. Fan.
‘’ jag älskar dig ‘’ viskade jag i Bills öra, jag la mina armar runt om honom och lät mitt huvud vila emot hans bröstkorg. Jag skulle aldrig resa mig härifrån för ens han blev bra igen. Aldrig. Jag lämnar aldrig min bror igen.
Annons
Visa toppen
Show footer