January
Thursday 30 December 2010 photo 19/53
|
Del 19
Bill
Jag tog tag i min svarta väska som stod på golvet i mitt sjukhus rum, den var inte stor men jag hade ju bara med mig ett par jeans och en vanlig och smink tröja med mig.
‘’ Så, varje vecka framöver på onsdagar då? ‘’ Ann stod i dörröppningen och såg på mig, jag log lite fånigt emot henne. ‘’ visst ‘’ Jag hade inget annat val, antingen det eller ligga kvar här, och det här stället skrämmer mig. Med långsamma steg gick jag emot bilen som stod parkerad utanför. April och Tom hade redan åkt hem och stod och väntade med ett varsitt stort leende vid dörröppningen när jag klev utur bilen. Jag tog min väska och gick emot dom, Tom kramade om mig. ‘’ Åh bror,’’ suckade han och klappade mig på ryggen. Jag nickade lite försiktigt och tog av mig mina ytterkläder. Allt såg ut som vanligt, men det luktade tomt, ensamt och konstigt i huset. Även om jag bara hade varit borta i några dagar.
Det var Tisdag, alltså skulle jag åka till sjukhuset redan i morgon och prata med Ann. Även om vi hade pratat redan igår. Jag gick upp på mitt rum och packade upp mina kläder som jag hade haft den dagen då jag flummade ihop. Jag la mig på sängen och pustade ut. Det kändes skönt att vara hemma, men ändå konstigt på något sätt. Helt förvirrande.
Två knackningar hördes på min dörr, jag fick fram ett litet. ‘ kom in ‘. Min röst var fortfarande hes, men varför vet jag inte. Tom gick in till mig och satte sig bredvid mig på sängen. ‘’ Bill, hur är det? ‘’ Jag såg på honom och bet mig i läppen. ‘’ Jag vet inte ’’ svarade jag bara med min hesa röst. Han tog min hand.’’ Du kan prata med mig, om vad som helst. Det vet du va? ’’ Han såg på mig med en alvarlig min, han menade det. Men jag kunde ändå inte lita på honom. Jag ville, men det gick inte. Jag nickade.’’ mh..’’ Nu la han sina varma armar runt om mig. ‘’ Bill, snälla jag mår inte bra utav det här! Att se dig lida gör så ont! ‘’ Jag kunde inte kontrollera det, allt bara kom på en gång, jag brast ut i ett vrål. ‘’ ÅH, FAN TOM. OCH TROR DU ATT JAG MÅR BRA UTAV ATT SE DET JAG SER?! TROR DU DET VA?! ‘’ Jag skrek högt och slet mig loss ifrån hans armar, jag ställde mig upp och det gjorde Tom också. ‘’ Vad pratar du om Bill?! ‘’ Han stod framför mig med stora ögon som fylldes med tårar. ‘’ Du vet fan vad jag pratar om!’’ Jag skrek inte längre, men jag pratade högt och argt. Han svalde hårt.’’ Nej Bill, det vet jag inte !’’ Jag bet mig i läppen, nästan så hårt att jag kände hur blodet sipprade ut ifrån läppen efter ett tag, jag la mina armar i kors och försökte skydda mig själv, värma mig. ‘’ Snälla Bill.. ‘’ Han tog ett steg närmre mig, jag backade undan. ‘’ ut’’ sa jag bara, elakt. Han gjorde som jag sa, med tårfyllda ögon smög han ut från mitt rum.
Jag kände hur paniken vällde fram, jag visste att det inte var sant, men mina väggar krymptes och tillslut så tröks dom emot mig, försökte klämma mig. Jag fick kippa efter luft.
‘’ ÅÅH’’ stönade jag och slängde mig ner på sängen med tårfylla ögon. Jag låg där länge och grät, letade efter luften och försökte ta mig samman.
Vad är det för fel på mig?
April
Jag såg inte vad som hände, men jag hörde gott och väl.
‘’ TROR DU ATT JAG MÅR BRA UTAV DET JAG SER ELLER?! TROR DU DET VA?! ‘’ Bills arga röst dånade i huset. Jag drog upp mina knän och lutade min haka mjukt emot dom. Jag andades snabbt, jag kunde nästan se Tom framför mig. Hur hans ögon fylldes med tårar, hur han bara ville klappa till Bill och gräva ut det han gömmer. Men jag vet att han skiter i det, går där ifrån och låter han vara för sig själv. Det sämsta han kunde ha gjort faktiskt.
Det tar inte lång tid innan han smyger ner för trappan och med huvudet ner går han emot mig, sätter sig med en duns ner i soffan bredvid mig och snyftar till.
‘’ Tom ? ‘’ Jag lutar mig emot hans axel och tar hans hand. Jag känner hur han andas. ‘’ Jag förstår inte, han sa någonting.. ‘’ Jag avbröt honom. ‘’ att han inte mår bra utav det han ser..’’ fortsätter jag. Han nickar.’’ Just så, och jag förstår inte.. Eller jag, men åh.. ‘’ Han såg på mig nu, med ledsna ögon låter han sin hand smyga sig upp på min kind, stryka den lätt.
Jag ser upp på Tom. ‘’ Vad det än är så måste vi göra allt för att han inte ska må bra ‘’ svarar jag Tom. Han ser på mig och nickar. ‘’ Men jag vill inte.. ‘’ säger han med en bruten röst.
Om jag inte kände Tom nu så skulle jag bara stå och gapa, för att så som jag trodde att Tom var är han inte, han är inte så cool som han verkar. Han gråter, faktiskt för ingenting, han är känsligare än mig. Och jag visste aldrig, aldrig att det skulle bli seriöst emellan oss. Eller, om det nu är det?
Jag lät mina händer falla ner på hans axlar. ‘’ Vad är det du säger Tom ? ‘’ Han nickar. ‘’ Jag vill inte, jag vet vad det är som är felet, men jag kan inte rätta till det. Jag är så ledsen..’’ Vad menade han, skulle han låta sin bror lida, låta oss se på hur han plågas och bara dras ner i mörkret varje dag? ‘’ Men Tom..’’ Får jag bara fram.
‘’ Du förstår inte, du ser inte. Men jag ser, jag har alltid sätt. Men jag har inte velat inse det, samma med att jag var kär i dig, förtrollad av din kärlek. Jag ville inte inse det. Men nu när jag förstår det så vill jag inte släppa dig, men det är precis det som behövs för att Bill ska må bra igen. ‘’ Jag ser på Tom, släpper hans axlar men ser fortfarande på honom.
Jag har nog också alltid vetat det, men inte velat sätt det. Jag har bara trängt ut honom och trott att allt var bra, men han har plågas varje dag, varje vecka och månad. I snart ett halvår.
‘’ mmen..’’ stammar jag med gråten i halsen.
Tom
Jag ville inte, jag skulle aldrig nu när jag har insett hur underbart det är . Men aldrig att någonting skulle gå före Bill. Vi har varit med varandra hela livet, dag ut och dag in. Jag skulle aldrig kunna svika honom på det viset, eller skulle jag?
Nej, aldrig. Men jag älskar henne, så mycket. Det finns ingen tjej jag har velat haft, älskat och tyckt om så mycket som jag har med April. Och jag har till och med insett det, och accepterat det. Jag har trängt in Bill och låtsas som ingenting. Men jag har vetat och sätt hur han har plågas, hur han har tryckts ner emot mörkret.
Jag har till och med vetat anledningen till varför han hamnade på sjukhuset, men samma grej där. Jag har inte velat, inte vågat eller trott att det skulle kunna vara det jag visste. Men det var så, och det är på tiden att jag ägnar tid till min bror, pratar, förstår och inser att det är såhär det är. Jag vill inte att han ska må dåligt, för mår han dåligt så mår jag också dåligt.
Är han glad är jag glad, är han sjuk är jag sjuk.
Vi är inte bara kompisar, bror, tvillingar eller människor. Vi är en själ i två kroppar.
Det är sjukt men sant.
Annons
Visa toppen
Show footer