November
Sunday 8 March 2009 photo 1/1
|
Det här e då min svenskauppsats som ja skrev till nationella för länge sen x)
jag vart så grymt stolt över den så om ni har lust får ni gärna läsa^^
btw, kritik är bra (Y) ;) <333
Nattliv
Gatlamporna står i långa rader längs vägen där jag går. Som stora sol-soldater uppradade för krig. Väntande, sovande. Detta är gatulampornas tid på dygnet. Deras tid är inte så lång så här på sommaren. Det är så ljust ändå. Medan jag går ner för backen från mitt hus mot den lilla staden funderar jag över hur ovanligt väl min hjärna fungerar även fast klockan är nästan ett. Det kan bero på att jag nu har vänt helt och hållet på dygnet. Jag var vaken hela förra natten, och sov hela dagen. Vad jag gjorde så dags? Pratade med Kevin så klart! Över msn. Det är bara han och jag som är vakna just då. Det är bara vi som är vakna just nu också. Båda är på väg mot gungorna för att möta varann. Ja, jag vet att vi är lite för gamla för att gunga, men det är fortfarande en bra mötesplats. Hmm.. för gamla ja.. När jag tänker efter är han nog lite för gammal för mig. Han är 18, han har körkort. Jag är 15, jag har precis fått moppe.
Oj, vad nervös jag blev nu! Han får ju inte tycka att jag är barnslig! Vi hade inte träffats sen den där lilla 16-års festen hemma hos Kajsa i vintras. Varken han eller jag tyckte så mycket om att festa så vi satte oss och pratadei stället. Vi bara pratade och pratade i timmar, medan alla andra festade och hade jättekul i rummet bredvid. Vi var som turen Ferdinand om han hade varit två.
Dagen därpå hade han frågat Kajsa om hon hade min msn och sen dess har vi varit som de allra bästa av vänner och vi pratade om allt mellan himmel och jord och mer ändå. Det fanns ingen som förstod mig som han, och han sa det samma om mig.
Jag hade gått en bra bit nu. Hela stan var ungefär två kilometer bred. Han bodde på ena sidan, jag på den andra. Gungorna var i mitten.
Jag kunde se dom nu, gungorna alltså, men Kevin var inte där än. Det blåste inte så mycket men det var ändå kallt för att vara en sommarnatt. Jag satte mig på en gunga och lät den vagga mig lätt, fram och tillbaka, medan jag väntade. Klockan var halv två. Jag la mig ner och såg upp på stjärnorna. Jag hade nog aldrig sett en så stjärnklar natt i mitt liv. Gungornas kjedjor glänste i skenet av den enorma månen. Min puls var hög av spänningen men det var lite avslappnande att ligga och se upp på stjärnorna.
Där var han. Kevin. Jag visste att det var han utan att behöva lyfta på huvudet. När jag ändå gjorde det såg jag honom komma gende mot mig. Han såg mystisk ut i sin långa läderrock där han gck i natten. Det pirrade till i magen, så där mycket, som när man åker bergochdalbana. När han kommer närmare ser jag att han ler mot mig. Han går fram till gungan bredvid min och följer mitt exempel.
- Vad stjärnklart det är i natt, säger han bara.
- aa, svarar jag.
Först ligger vi bara där. I varsin gunga och tittar lite på stjärnorna. Vi båda har glömt att det är såkallt. Men sedan börjar vi prata. Så där som bara vi kan, och efter en stund börjar vi gå. Vi går och går, pratar och pratar, njuter av varandras sällskap. Vi går runt i cirklar, upp på stan, sitter en stund på bänken på bron vid stationen. Det är bara vi vakna. Vi går lite till och när jag kollar på klockan igen har vi gått i nästan två timmar.
Plötsligt är vi väldgt nära Kevins hus. Jaghade aldrig varit där så vi går in. Det är varmt i hans hus och först nu märker jag att jag inte länfre har tio fingrar, jag ar tio isglassar på händerna.
Vi går in till hans rum och startar en film. vi är själva hemma hos honom så ingen bryr sig om vad vi gör. Jag tror inte att filmen var så bra. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad den handlade om, för Kevin har märkt att jag fortfarande är kall och håller armen om mig, värmer mig.
Utanför fönstret går solen långsamt upp. Jag tänker att den gärna kan ta lite tid på sig.
När filmen är slut är klockan halv 5. Vi sitter kvar i sängen framför tv:n en stund. Båda myser. Jag är varm nu men Kevin håller kvar armen om mig.
Vi ser in i varandras ögon och för första gången har orden tagit slut. Han stryker bort en slinga hår som fallit ner på min kind. Pulsen slår högt i mina öron. Hans ögon är djupt bruna, nästan svarta och fyllda med något varmt, obeskrivligt, svårt att sätta fingret på. Tiden går oerhört långsamt. Det känns som att kolla på en film som fastnat på slow-motion. Plötsligt möts våra läppar, jag hade inte ens märkt att vi satt så nära varann. Kyssen kom spontant, som från ingenstans, det var som om det var helt självklart att just vi skulle sitta där just då, när ingen annan är vaken.
Gatulamporna släcks. Sol-soldaternas tid är över för i natt. Den lilla staden börjar vakna, börjar bry sig. Vi gör tvärt om. Vi har slutat bry oss för i dag och somnar i varandras armar.
jag vart så grymt stolt över den så om ni har lust får ni gärna läsa^^
btw, kritik är bra (Y) ;) <333
Nattliv
Gatlamporna står i långa rader längs vägen där jag går. Som stora sol-soldater uppradade för krig. Väntande, sovande. Detta är gatulampornas tid på dygnet. Deras tid är inte så lång så här på sommaren. Det är så ljust ändå. Medan jag går ner för backen från mitt hus mot den lilla staden funderar jag över hur ovanligt väl min hjärna fungerar även fast klockan är nästan ett. Det kan bero på att jag nu har vänt helt och hållet på dygnet. Jag var vaken hela förra natten, och sov hela dagen. Vad jag gjorde så dags? Pratade med Kevin så klart! Över msn. Det är bara han och jag som är vakna just då. Det är bara vi som är vakna just nu också. Båda är på väg mot gungorna för att möta varann. Ja, jag vet att vi är lite för gamla för att gunga, men det är fortfarande en bra mötesplats. Hmm.. för gamla ja.. När jag tänker efter är han nog lite för gammal för mig. Han är 18, han har körkort. Jag är 15, jag har precis fått moppe.
Oj, vad nervös jag blev nu! Han får ju inte tycka att jag är barnslig! Vi hade inte träffats sen den där lilla 16-års festen hemma hos Kajsa i vintras. Varken han eller jag tyckte så mycket om att festa så vi satte oss och pratadei stället. Vi bara pratade och pratade i timmar, medan alla andra festade och hade jättekul i rummet bredvid. Vi var som turen Ferdinand om han hade varit två.
Dagen därpå hade han frågat Kajsa om hon hade min msn och sen dess har vi varit som de allra bästa av vänner och vi pratade om allt mellan himmel och jord och mer ändå. Det fanns ingen som förstod mig som han, och han sa det samma om mig.
Jag hade gått en bra bit nu. Hela stan var ungefär två kilometer bred. Han bodde på ena sidan, jag på den andra. Gungorna var i mitten.
Jag kunde se dom nu, gungorna alltså, men Kevin var inte där än. Det blåste inte så mycket men det var ändå kallt för att vara en sommarnatt. Jag satte mig på en gunga och lät den vagga mig lätt, fram och tillbaka, medan jag väntade. Klockan var halv två. Jag la mig ner och såg upp på stjärnorna. Jag hade nog aldrig sett en så stjärnklar natt i mitt liv. Gungornas kjedjor glänste i skenet av den enorma månen. Min puls var hög av spänningen men det var lite avslappnande att ligga och se upp på stjärnorna.
Där var han. Kevin. Jag visste att det var han utan att behöva lyfta på huvudet. När jag ändå gjorde det såg jag honom komma gende mot mig. Han såg mystisk ut i sin långa läderrock där han gck i natten. Det pirrade till i magen, så där mycket, som när man åker bergochdalbana. När han kommer närmare ser jag att han ler mot mig. Han går fram till gungan bredvid min och följer mitt exempel.
- Vad stjärnklart det är i natt, säger han bara.
- aa, svarar jag.
Först ligger vi bara där. I varsin gunga och tittar lite på stjärnorna. Vi båda har glömt att det är såkallt. Men sedan börjar vi prata. Så där som bara vi kan, och efter en stund börjar vi gå. Vi går och går, pratar och pratar, njuter av varandras sällskap. Vi går runt i cirklar, upp på stan, sitter en stund på bänken på bron vid stationen. Det är bara vi vakna. Vi går lite till och när jag kollar på klockan igen har vi gått i nästan två timmar.
Plötsligt är vi väldgt nära Kevins hus. Jaghade aldrig varit där så vi går in. Det är varmt i hans hus och först nu märker jag att jag inte länfre har tio fingrar, jag ar tio isglassar på händerna.
Vi går in till hans rum och startar en film. vi är själva hemma hos honom så ingen bryr sig om vad vi gör. Jag tror inte att filmen var så bra. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad den handlade om, för Kevin har märkt att jag fortfarande är kall och håller armen om mig, värmer mig.
Utanför fönstret går solen långsamt upp. Jag tänker att den gärna kan ta lite tid på sig.
När filmen är slut är klockan halv 5. Vi sitter kvar i sängen framför tv:n en stund. Båda myser. Jag är varm nu men Kevin håller kvar armen om mig.
Vi ser in i varandras ögon och för första gången har orden tagit slut. Han stryker bort en slinga hår som fallit ner på min kind. Pulsen slår högt i mina öron. Hans ögon är djupt bruna, nästan svarta och fyllda med något varmt, obeskrivligt, svårt att sätta fingret på. Tiden går oerhört långsamt. Det känns som att kolla på en film som fastnat på slow-motion. Plötsligt möts våra läppar, jag hade inte ens märkt att vi satt så nära varann. Kyssen kom spontant, som från ingenstans, det var som om det var helt självklart att just vi skulle sitta där just då, när ingen annan är vaken.
Gatulamporna släcks. Sol-soldaternas tid är över för i natt. Den lilla staden börjar vakna, börjar bry sig. Vi gör tvärt om. Vi har slutat bry oss för i dag och somnar i varandras armar.
Comment the photo
hade dåligt med fantasi och för lite tid x)<br />
va hade du velat heta? :O <3
Älskar "sol-soldaterna", det låter så poetiskt ^^
<333
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/awesomecake/341131753/
Visa toppen
Show footer