Kapitel 2: av @brownie95

Mitt liv har förändrat mycket de 100 åren jag har jobbat för Hades. Jag känner inga känslor längre. Jag minns inte hur det känns att vara kär eller att älska någon. Jag känner ingen sorg eller saknad. Alla mina känslor har dött ut med alla offer som jag har dödat. Mina uppdrag blev bara lättare och lättare med tiden och jag trodde det skulle fortsätta att bli enklare med tiden men brukar ju oftast ha fel.

- Molly!! Ropade Hades på mig och jag gick ner för trappan till hans kontor. Jag öppnade hans dörr och han log mot mig när jag kom in och satte mig i hans fåtölj. Jag såg den lilla rullen ligga på sin hållare knyten med en svart rosett och jag suckade.
- nytt uppdrag redan? Jag var ju ute igår Hades och jag vill gärna ha lite ledigt.
- Molly…Molly… sa han och suckade. Tror du verkligen döden tar ledigt?
- Nej sa jag och himlade med ögonen
- Så ta rullen nu och gör ditt jobb nu Molly, och gör det bra!
- Ja Hades sa jag och tog rullen och stampade ut ur hans kontor.
Jag gick upp för trappan för att komma till mitt rum och jag slängde upp dörren. Jag tittade runt i mitt rum och log för mig själv. Jag hade målat om i mitt rum. Jag hade målat mina väggar blodröda, väldigt ironiskt. Alla mina möbler var svarta till och med min säng var kolsvart. Jag tände min lampa och öppnade mitt uppdrag.

"Namn: Derek James
Bor: USA- Florida
Ålder: 17 år
Födelsedag: 1994-09-04
Dötts datum: 2011-12-12
Dötts dom: Dö i skolan"

Jag läste färdigt pappret och suckade igen. Jag vill verkligen inte döda fler personer. Jag är så trött på det. Jag gick fram till min hylla där min radio stod. Jag tryckte på "On" knappen och min favorit skiva började spelas. Jag höjde volymen och dansade till min garderob för att hämta min stora väska. Jag tog fram min väska och slängde den på sängen och jag packade ner mina kläder som jag skulle behöva i några månader. Jag packade även ner några vapen. Jag måste säga det bästa med det här jobbet är alla vapen. Jag har massor av pistoler och knivar i olika storlekar. Mitt favorit vapen är min kast kniv. Den sitter fast i ett hölje på mitt lår. Det var mitt allra första vapen. I strider så är den väldigt lätt att komma åt. Jag satta på mig höljet runt benet och satte i kniven. Jag drog igen dragkedjan på väskan och slängde väskan över axeln. Jag släckte alla lampor och min radio. Gick ut och låste dörren och började gå ner för trappan när jag hörde lätta fotsteg bakom mig. Jag sakta in och i precis rätt tillfälle släppte jag väskan och slängde runt mitt ben i en kung fu spark. Sparken prickade personen rakt i bröstkorgen och flög in i väggen.
- Vafan Molly, du är ju livsfarlig sa personen som långsamt reste sig upp med ett leende.
- Ja men Mark, du kan inte smyga upp bakom mig. Du vet hur det blir sa jag och räckte fram min hand. Mark tog min hand och jag ryckte upp honom från marken.
- Redan ett nytt uppdrag?
- Ja, tyvärr sa jag och suckade.
- Vart skall du nu då? Sa han och tog rullen ur min hand.
Under tiden Mark läste granskade jag hans utseende. Jag hade inte upptäckt det innan men gud så snygg han var. Brett ansikte med tydliga käkben. Kort svart hår som han hade stylat till snygg med hår gele. Han hade tjocka fylliga läppar. Marks kropp var muskulös men inte överdrivet muskulös som t:ex body builders. Jag skrattade lite för mig själv och Mark hörde mig och kollade på mig med fundersamma ögon.
- Vad är det du skrattar åt Molly? Sa han och gav mig rullen. Han tittade mig djupt i ögonen.
- Jag tycker nästan lite synd om den här grabben asså och även mig själv som måste döda honom i skolan. Det suger verkligen.
- Jag förstår exakt vad du menar Molly. Förra veckan fick jag döda en hel familj som var på väg hem med sin nyfödda bebis. Jag mådde verkligen dåligt efter det.
- Nä men usch, stackars dig Mark sa jag och kramade om honom.
- Mark, om du inte illa upp så behöver jag verkligen åka nu. Vi ses om några månader.
- Aa visst, Kommer sakna dig Molly sa Mark och vi släppte taget om varandra.
- Kommer sakna dig med Mark sa jag och tog upp min väska och började gå ner för trappan. Jag började fundera för mig själv över hur bra kompis Mark har varit för mig. Vi skulle nästan kunna kalla oss för bästisar och det var jag otroligt tacksam över.

Annons

The photo has no tags

November 2011