August
Wednesday 1 February 2012 photo 1/1
|
En novell jag skrev för ett tag sedan. om man vill läsa.
Bussens mjuka vibrationer tillsammans med musiken i mina lurar gjorde mig dåsig. Jag var på väg till honom. I kväll ville jag ligga bredvid honom och låtsas att han älskade mig. I mitt huvud skulle han berätta hur viktig jag var för honom, hur speciell jag var. När jag trevade efter hans hand, förde in fingrarna i rummen mellan hans, så skulle jag fantisera att det var han som letade efter mina händer. När han sliter av mina kläder skulle jag höra hans ljudlösa ord om hur vacker jag är och hur mycket han älskar min kropp. Och när vi ligger stilla efter intensiteten i vår älskog så konverserar vi utan svårigheter om allt. Vi vill veta allt om varandra. Jag låtsades att han älskade mig i kväll, och att vi tillhörde varandra.
Jag ligger i mörkret, lite skygga tårar har letat sig fram. Jag tog aldrig hans händer, de var upptagna med mobiler och instrument. Jag knäppte självmant upp min skjorta och hann läsa en sida i min bok innan han kom och släckte. Släckte innan han såg på min kropp. Efter att ha blivit förödmjukad av hans ord som jag inte helt kunde avgöra om de var skämtsamma eller ej så tog han mig. Alltid lika hårt och underbart, och utan mjuka känslor. När han var klar stapplade jag ut i mörkret mot den lilla toaletten med silverfiskar. Jag kände sympatin från dem. Sedan trevade jag mig fram i det svarta, tillbaka till honom. Han drog mig närmre och började snarka i mitt öra. Jag misslyckades. Jag kunde inte låtsas. Besviken över mitt nederlag funderade jag på att åka hem precis då, men bussarna hade slutat gå för länge sedan och värmen under hans lakan lockade mer än kylan utanför fönstret, trots den kalla sörjan som nu spred sig i mina ådror. Jag lät mina tårar dunkla min syn, lika bra det då det enda jag såg var din fördömda förvirrande gardin i ett mönster som kunde göra vem som helst galen.
Jag kommer inte tillbaka, lovar jag mig själv. Men jag vet att så fort jag mår dåligt igen så kommer jag ilande för min själv-destruktivitet är större än mina löften till mig själv. Hans hals är så mjuk och han luktar trygghet, hans ögon ler konstant och jag är så ensam.
Jag förbannar mig själv och önskar för mitt liv att jag kunde älska mig själv lika lätt som jag blir kär i precis alla andra.
Han log för sig själv när jag sa "kanske" till hans konstaterande att vi ses nästa vecka. Jag har sagt det mer än en gång och det slutar alltid likadant, nuförtiden behöver han inte ens tjata. Jag bara sätter mig på en buss och kommer. Han behöver knappt fråga. Jag hatar mig själv mer och mer att jag är så svag att jag inte ens kan hålla vid en sådan sak. Men jag vill, jag vill vara stark och säga "Nej, jag kommer inte nästa vecka, jag vill inte att jag ska bli sårad igen."
Mitt pekfinger ligger över knappen som ska sända iväg mitt meddelande om att jag inte vill träffas igen. Jag förmår mig inte att trycka ner den. Utan fysisk närhet är jag ett kallt stycke kött, men utan riktiga känslor blir jag bara ett tomt skal. Män är svin och kvinnor är onda. Det viskade jag till honom i natt. Han vände sig om snarkande till svar. jag kunde inte andas. Jag vill bevisa att jag är starkare och smartare än han tror. Jag har visst livserfarenhet och ålder är ingen siffra. Jag har mycket att lära men han känner inte mig.
Internet dör innan jag hinner trycka ner knappen och jag tar det som ett tecken. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag inte tar tag i mitt liv ordentligt. Och arg på mig själv för att jag aldrig har lyckats med att vara lycklig ensam, eller lycklig med någon.
Jag ligger utmattad i min egen säng, Jag ska lära mig älska den först och främst. För att kunna skylla på det när han frågar nästa gång. "nej tyvärr, min säng är alldeles för skön för att kunna bytas mot din varma, stora säng som är fylld med din kropp, mjuka hals och doft av trygghet."
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 550D
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/40 s
ISO 400
Insomnalia
Sat 3 Mar 2012 13:09
Novellen är skriven i ett så lugnt och mjukt tempo men ändå är den så himla intensiv! Det är lite det som gör den så bra, när man läser känner man hennes ambivalens i texten.
Hinaa
Wed 1 Feb 2012 23:19
Jättefint skrivet. Känslorna känns igen så himla mkt. Detta var nog det mest känslosamma jag läst på länge. Du har en talang. <3
AylaView
Thu 2 Feb 2012 17:32
tack så jättemycket. värmer verkligen att få höra sådan positiv kritik^^
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/aylaview/501535691/
Visa toppen
Show footer