Ute i ingenstans, där började mitt liv. Avskärd från omvärlden, dumt ovetande om något.

Jag var väl runt 5, det var då jag inte började förstå något. Min bror låg där i sängen.

Tyst, mina flräldrar satt där tysta. Doktorn gick. Allt föll sönder. Tiden gick, allt blev mer uppenbart. Det var sant, den jävla doktorn hade rätt.

Han började ramla, han kunde inte gå. Från stående och gående till liggande och krypande. Han fick en sådan där manick, på hjul som han kunde köra. Livet blev drägligare ett tag, tills allt föll igen. Det här tog hårt på hela familjen.

Skolan började, skolan slutade. Varje dag var hård, när vi var ynger gick allt lätt. Åren senare tog skolan slut för honom. Allt tog slut. Han kunde inte ta sig någonstans, åka i varken bil eller färdtjänst. Hans hjäna tog över, spred skräck. Det blev en mot hans onda, hans negativa sida.

11 år gammal, lärde jag mig saker som en del vuxna aldrig skulle få. Tagit hand om mig själv, glidit med åren. Vuxit från min egen tid. Haft 20 år äldre kompisar. Lärt mig, världen är inte rättvis.

Dem första 12-13 åren snurrade allt runt min bror, det fanns inte tid för mig. Mina föräldrar var så upptagna, få alltidng att fungera. Klandrar dem inte, inte för det. Nu 17 år gammal, då förstår jag. Jag har nästan fått grepp om det. Redan så har jag ångrat, ångrat saker jag inte förstod. Vrid tillbaka skiten, jag lever gärna om det. Jag har mycket att ändra på.

Jag kunde känna smärtan han hade. Då han inte kunde lägga sig till rätta själv, då han fick ont, då han inte kunde göra dem sakerna, då han var förtvivlad.

Min stolthet över honom var otrolig, han stod upp för sig själv, han gjorde det försent. Den blomstrade då han räknade månader, hans personlighet blomstrade försent.

Idag är jag rädd, rädd för känslor. Nekar till dem, det är något jag gör. Ljuger för mig själv, för att undvika krämpor. Jag har börjat gömma mig från dem smärtsamma stunderna. Så var det inte, inte förut i alla fall. När han var vid liv, min egen bror. Då var det vi två som alltid pratade, då var det jag som hjälpte honom. Det var I-landsproblem, men stort för honom. Jag hjälpte honom, jag kan inte längre.

Livet känns lite som en dålig basebollmatch, slå ett dåligt slag och bli bränd till bas ett. Slå en homerun och helt plötsligt kan jag inte dö. Det finns ändå dagar då självömkan kommer, dra då täcket över huvudet. Har inte upplevt några bra dagar när man känt så.

Kampen på väg upp, jag kämpar jag ljuger för mig själv. Det duger än, jag är rädd. Det går ut över andra, mina förändringar, dem är inte beredda att det ska hända. Jag är inte mottaglig längre, sympatiseringen fungerar inte längre. Det tog stopp då, för någon månad sen. Jag bestämde mig, en ny filosofi skulle fylla mig, det duger än, jag är rädd. Tycka synd om sig själv är överskattat, nu i alla fall, tills dem dagarna kommer, då bryter helvetet löst.

Ge mig en trappa upp, en trappa upp till Sankte Per. Jag ska snacka med min bror. Flytta på dig gubbfan, jag har en bror att hälsa på

Mycket fint skrivet måste jag säga!