January
Thursday 31 January 2008 photo 1/1
|
Det var många som önskade att jag skulle lägga upp hela min novell från svenskan=)... aja för er som vill, här kommer den=) Fåglarna seglade runt, runt i stora flockar med vingar som tillsammans täckte himlen. De visste, de hade samlats, den var på väg. De ville bli fler, de ville förökas, de ville överleva. Blommorna drog sig tillbaka, för de hade ingen aning vad som väntade, de visste bara att de snart ska dö. De ska brinna, i helvetets eldar, lida och dö långsamt. Solen ville lysa men hade inte kraften, för det var ingen som ville ha den, ingen som sträckte sig emot den, ingen som behövde den. Carpe diem, nu våldtas landet. Fan vad det bränns. Såren på fötterna skaver i skorna. Hon går så sakta mot platsen, platsen där hennes liv väntar. Hennes hjärta finns där, upplåst, utrivet och liggande i en mans händer. Han står där och väntar, som katten på musen innan den sliter huvudet av den. Men han är vacker, stark och med perfekta former. Han luktar så gott av viol och håller henne alltid mot sig med sina starka armar för att skydda henne. Fåglar skulle komma, slita ut hans ögon, hacka på honom, slita honom i stycken. Men han skulle hållit kvar, hon känner det... Där går hon emot honom, gud vad vacker hon är. Han tycker om henne, han håller av henne. Hon får honom att känna sig trygg, känna sig stor, känna sig viktig. Hon hade försvarat honom, hon hade dött för honom, som Romeo och Julia. De visste det, alla visste det. Detta var första gången de träffades, men de visste. Inga fåglar sjöng. De cirkulerade ovanför, väntade och bevakade. De bevakade det som skulle bli mat. Vad de själva också visste var att de också skulle bli mat. De skulle också brinna i helvetet, långsamt. Carpe diem, nu våldtas landet. De gick i den gröna parken. Det var gemytligt. Den molnfria himlen beskådade dem, vigde dem när de gick mot bostadshusen på andra sidan staden. Men himlen visste, den kände sig strypt. För den var på väg, det som skulle täcka den. Korparna skulle komma och förvandla allt till svart. Det hade blivit mörkt, otroligt mörkt. Men kvällen var inte mörkare än någon annan kväll. Det var för att inga fåglar sjöng, lamporna orkade knappt lysa, inget bemödades att reflektera det ljus som orkade leva i denna misär. Men det levde där, någonstans, i mörkret. Han pressade in nyckeln i låset och vred om. De gick in i rummet och pratade tyst under tiden. Varför de pratade tyst vet ingen. Det var ingen annan där. Han hällde upp en drink, långsamt, försiktigt och kärleksfullt. Hon smakade på den, kände den skölja munnen, kände den mot gommen, lekte med den, tog på den och svalde den. Hon ställde ner glaset på bänken och han tog det i samma stund. Deras händer möttes och det sprängdes, inombords. Hjärnorna krossades i småbitar, de var hjärndöda, benen var döda, armarna dog plågsamt. Kropparna svävade på vita bomullstussar i tankarna. Hur kunde de då tänka utan att hjärnan fanns där för dem? Jo de var skapta för att älska varandra, de älskade varandra. Då var det en sak som ville banka, som ville fungera, som faktiskt ville tänka, känna och reagera åt dem; hjärtat. Läpparna mötte varandra, de smakade på varandra och deras tungor började älska i munnarna. De lade sig i den mjuka sängen som två djur som tog sina sista andetag. Fast de andades, de levde. Än så länge. Hon var en jungfru, oskulden själv på sätt och vis. Vacker och är erfaren var hon men dock ändå jungfru. När han kysste henne kände hon sig varm i hela kroppen och hon låg och andades tungt och sakta, från hjärtat. Nu var leken över, spelet före var avslutat... Han knackade på, öppnade och klev in. Hon kände viss smärta över besöket men det övergick snart i njutning, Hon andades snabbare och lättare som ett jagat djur, när det ska dö. Klimax från djuret kom och det kippade efter luft, det ville stanna kvar, döden var för skön. Dödskänslan vällde inpå djuret och det var tvunget att bita, bita i täcket. Det var tvunget att riva, riva på rovdjurets rygg. Men nu stannade det, nu dog det ut. Den var död, den somnade in. De skapade kärlek den natten och de älskade den. De älskade den kärlek de skapat och de älskade varandra. De älskade med varandra och de älskade det... De svarta korparna flög utanför fönstret och de tända stearinljusen lyste upp deras näbbar och kolsvarta ögon. De bevakade det älskande paret, kände på dem och smakade på dem. De högg ut ögonen, drack deras blod och lämnade inget åt vargarna. Men det var en omöjlig tanke. De kan inte lämlästa någon, för de var de som skulle avlida först. De ska brinna. Snart är den här det är inte långt kvar. Carpe diem nu våldtas landet. Hela natten älskade de, de blev aldrig trötta på varandra, varandras värme, varandras kroppar. På morgonen låg de omslingrade, han om henne med armarna och hon ihopkrupen intill. De var en gemensam kropp och de kände varandras smärta, varandras sorger men också varandras glädje. Radion spelade tung RnB och de stängde ögonen tillsammans, lyssnade tillsammans och gungade huvudena i takt. Avbrottet kom som en lättnad, en lättnad där allt rann av dem. Det skulle inte komma något, inget var på väg. De skulle inte brinna i helvetet, inte heller bli lemlästade av korparna. Carpe diem, inget land våldtas. De var lättade och gick upp ur sängen. Det var en solig dag och fåglarna sjöng, det glittrade som aldrig förr och solen värmde både växter och djur. Alla ville ha den, alla sträckte sig emot till den, emot den. Allt reflekterades i glasrutor, vatten löv och ögon. Det krig som varit med den starkare grannen i väst var över och allt var förlåtet, övergivet och glömt. Carpe diem, inget land våldtogs. Korparna var inne och grät, inga liv togs. Ingen mat gavs åt dem så de höll sig inne. Men, en korp flög på himlen långt, långt borta. Hon tog honom i handen och de gick ut på balkongen. Han ställde sig bakom henne och höll om henne, skyddade henne. Han kysste henne på halsen och gav henne livskraft, gav henne kärlek och liv. Han höll henne i handen och höll den hårt. De älskade varandra och skulle aldrig släppa taget. Korpen kom närmare och närmar och täckte nu solen, den täckte himlen, den täckte allt. Alla andra korpar flög mot den men den dödade dem, den mosade dem, den spetsade dem. För så gör en atombomb när den flyger mot marken. Den dödar. Det fanns ingen anledning att fly så de stod kvar, älskande och väntande. Nu var den nära marken och den smällde. Den dog av det självmord den skapats för. Det starka ljuset från korpen petade ut mannens ögon och brände dem. Nu kom en tryckvåg av korpar och förintade allt i sin väg. Den slungade paret genom rummet. Korpvågen lemlästade honom och brände honom. Han höll om henne som hon visste och han skyddade henne. De höll varandra i handen och blev som två tavlor på väggen. De brann, de led, de dog, långsamt. Den kom i alla fall och förstörde hela landet. Det var landet som våldtogs, den svaga grannen. De började flagna, kropparna vittrade sönder. Torkat blod föll ner på marken. De var döda men blodet skulle alltid finnas kvar. Som ett minne av deras kärlek, av deras liv. Han höll henne i handen, hon höll honom i handen, uppsprängda på väggen. Älskande i evighet. Carpe diem, landet blev våldtaget. Copyright: Chris Pettersson
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 7 Feb 2008 17:47
du är underbar chris, den är sjuuukt bra <3
bamseoncrack
Thu 7 Feb 2008 17:48
tack:) du är ju kanske i och för sig underbarare och bättre men vadå=)
Anonymous
Fri 1 Feb 2008 15:05
skiet Chris!
vet inte vad jag ska skirva ens! du har en talang beyond all annan talang <3<3<3
Underbart vännen <3<3<3<3<3
vet inte vad jag ska skirva ens! du har en talang beyond all annan talang <3<3<3
Underbart vännen <3<3<3<3<3
Anonymous
Fri 1 Feb 2008 09:42
english plz... :P
<3
<3
Anonymous
Fri 1 Feb 2008 08:26
Sjukt fiiin <3 Kärlek till dig Chris, du är bäst på att skriva <3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bamseoncrack/158725597/
Visa toppen
Show footer