Sunday 18 October 2009 photo 1/2
|
<p style="margin-bottom: 0cm;">Caroline, ligger i sin säng. Hon vet att hon måste sova, eftersom hon måste upp tidigt och gå till skolan i morgon. Och klockan är redan över 1.<p style="margin-bottom: 0cm;">Det är mycket i skolan nu i 9:an, och hon måste verkligen kämpa nu, och göra sitt bästa. Allt löser sig ju så klart till slut. Men just nu när det är så mycket som har hänt, är det svårt att se framåt. Gymnasievalet till exempel. Hon vet inte vad hon ska välja riktigt. Och visst är det lång tid kvar men tiden går fort, och snart måste hon bestämma sig.<p style="margin-bottom: 0cm;">Men på nätterna går tiden långsamt. För långsamt. Man hinner tänka och fundera på sånt som man inte borde. Och även om man försöker jaga bort vissa tankar, känns det som om dom inte vill ut ur huvudet. Och timme efter timme, ligger man helt stilla med sina tankar.<p style="margin-bottom: 0cm;">Tomheten slår emot henne. Och nya minnen dyker upp i huvudet. Små saker, som att hålla handen, att ligga och kramas eller bara den minsta lilla kyssen, skär som en kniv i hjärtat när man tänker på det.<p style="margin-bottom: 0cm;">Det gör ont vad man än tänker på.<p style="margin-bottom: 0cm;">Alla säger att man ska tänka på de fina stunderna. Och visst, först blir man glad. Men sedan, när man saknar det? Hur jobbigt känns det inte då?<p style="margin-bottom: 0cm;">Det är ju då tårarna kommer.<p style="margin-bottom: 0cm;">Eller så kommer dom när man tänker på allt som man offrat, allt man kämpat och verkligen försökt för att det ska funka. För att göra någon nöjd. För att man alltid ska få ha honom nära.<p style="margin-bottom: 0cm;">Och sedan när det bara brister, eller man gör ett misstag.<p style="margin-bottom: 0cm;">Ett misstag som man inte kan glömma. Som gjorde det där lilla sista, för att allt skulle falla. Allt man byggt upp och den trygghet och kärlek man funnit.<p style="margin-bottom: 0cm;">Caroline vet att hon inte borde tänka på det. Men just den här kvällen, känns allt bara så himla jobbigt. Som om hon inte har någon att vända sig till. Även om hon har vänner som är helt underbara och verkligen finns där i vått och torrt, så kommer de ändå aldrig förstå exakt hur det känns. För smärtan inom en själv, det är som om den är till för att man inte ska kunna dela med sig. Som om det är bestraffning för alla fel man gjort. Bestraffningen att man inte kan bli av med den största sorgen med hjälp av andra. Utan antingen måste man glömma, eller så måste man acceptera det.<p style="margin-bottom: 0cm;">Men hur ska man kunna acceptera att sitt livs största kärlek inte längre finns där?<p style="margin-bottom: 0cm;">Och ännu omöjligrare, glömma. Hur ska hon någonsin kunna glömma honom. Han var inte bara en kille, han var den killen.
Och det kommer komma fler killar. Men nu så vill hon ju inte ha någon annan. Hon vill ha honom. Han som fick henne att känna en så enorm kärlek att det gjorde ont i hjärtat, som om det höll på att explodera av kärlek.<p style="margin-bottom: 0cm;">Han som fick henne att känna trygghet. En famn, som alltid skulle finnas där. Vad det än var. Som alltid stöttade och lyssnade när man var ledsen.<p style="margin-bottom: 0cm;"> <p style="margin-bottom: 0cm;">Men man måste gå vidare och visst finns det andra killar. Men ingen som han. De är oftast dåliga killar också. Som egentligen inte bryr sig. Som bara är ute efter en sak. Och naiv som man är så går man på alla vackra ord de säger, och den charmiga utsidan döljer deras hemska insidan. En insida som är osäker och rädd, som en liten pojke som inte vet vad han ska göra för att bli accepterad så att han kan bli vuxen.<p style="margin-bottom: 0cm;"> <p style="margin-bottom: 0cm;">Men trots allt som hänt. Så finns fortfarande hoppet kvar om att det en gång ska bli dom igen. Att de ska glömma den förvirrade tid som varit och hitta tillbaka till varandra. Och åter igen bli ett.<p style="margin-bottom: 0cm;">För hon älskar honom. Och en tid framåt kommer hon fortsätta gör det. Men sedan kommer antagligen känslorna minska. Men bara tankarna på att hon ska mista sina känslor gör mer ont än något annat. Som om man försökte dra ut kärleken till hjärtat på henne. Men kanske måste det göra ont, för någon gång måste man släppa taget även om man inte vill. De sista tankarna innan hon somnar är otydliga.<p style="margin-bottom: 0cm;">Hon får en orolig sömn, med drömmar om svikande vänner, hårda ord och utnyttjande oäkta känslor.
tack till alla er som orkade läsa, och tack till dig julia som skrev denna fina novell!
märks de att ja och julia ALLTID pratar? :)
hon beskriver exakt hur de är och hur ja känner i denna text..
jag älskar dig!
Annons
baramichaela
Tue 20 Oct 2009 17:18
så jävla fint skrivit.. & stämmer ju fan helt galet perfekt!
julia borde bli författare......
<3
julia borde bli författare......
<3
lillysandberg
Mon 19 Oct 2009 09:55
sjukt fint skrivet av henne, hon är en vän alla borde ha.
vi alla måste ses ngn dag, längesen nu ;o <3
vi alla måste ses ngn dag, längesen nu ;o <3
Anonymous
Sun 18 Oct 2009 21:42
mycket fin text!<3
Anonymous
Sun 18 Oct 2009 20:47
fin text :)<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/baraacaroliine/417894079/