Idag kom sanningen ikapp mig, 10 års vänskap är verkligen över. Jag satt i lunchrummet idag och åt, när jag började tänka på det. Kände hur jag hade tårarna i halsgropen och jag klarade inte av att äta. Mådde så jävla illa. Så jag slängde maten och gick ner i vårat omklädningsrum där jag låste in mig på toan och grät, grät i stort sett hela timmen ut.

 

Jag hatar verkligen mig själv.....

Okej. Fast nu får vi bena lite. Tänker du välja att ägna dina luncher, fria dagar och timmar till att tänka på någon som inte lägger energi på dig? Du får bestämma dig för om du ska vara ledsen och nedstämd för att du förlorat en vän som tydligen inte visade sig vara en sån jävla bra kompis(!) eller om du istället ska försöka vara tacksam och vårda de relationer du faktiskt har! Du har hur många kompisar som helst som bryr sig om dig! När ringde du mig sist? När hörde du av dig? Vi har känt varandra längre! Du får tänka på att vårda de du har idag, för det är för sent sen annars. Fan, skit i honom. Det spelar ingen roll om ni känt varandra i två dygn eller tio år. Och om du verkligen bryr dig och mår så dåligt över det här, så ring till honom då. ÅK hem till honom, stå utanför hans dörr och prata om problemet. Lägg inte ut texter på bdb. Det har ju inte funkat hittils.. Du är värd mer. Puss

Det finns ingen anledning att hata dig själv..... han som inte kan uppföra sig som en mogen person och verkligen prata med dig...

sorry att jag inte kunde prata då, men du vet ju som sagt varför..



och hata inte dig själv. klandra inte heller dig själv för de som hänt.