October
Tuesday 17 May 2011 photo 1/1
|
Jag som trodde, hoppades att du skulle kunna förändras. I alla fall för min skull. Att om du inte kunde förändras, kanske skulle jag glömma bort. Förändra mig själv.
du rörde vid mina ärr och kysste dem försiktigt. smekte längst med de största och tittade på mig med den där blicken. Sedan viskade du in i min arm med slutna ögon,
Varför är dina armar så ärrade?
Mitt svar blev det enklaste. Det enda jag kunde ge dig som svar, då jag vet att du aldrig skulle förstå.
För att mitt hjärta är fullt.
Du tittade på mig hastigt, med den där blicken. Jag kan inte sätta fingret på det. Tomhet, förvirring, sympati? Kan du förklara för mig, jag tror knappt du vet själv.
Till en början klarade jag det, ignorerade tomrummet.
Nu skrattar jag bort tårarna, blinkar febrilt, lutar huvudet bakåt och ser sedan på dig med röda ögon och ett stort leende.
Klart jag mår bra, jag lovar, det är inget.
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/barbiebr0tal/489971981/
Visa toppen
Show footer