June
Saturday 26 April 2008 photo 1/1
|
<p align="justify">En flicka så ensam kom på att plågor är envisa, de tar aldrig slut, förrän man själv tar slut på dem.
Provoserade fram irritation i alla, för att få uppmärksamhet.
Livet var redan för komplicerat, det kunde lika gärna vara andras fel. Men det förstod hon inte då, hon gjorde allt för att synas.
Allt för att finnas i andras liv, att kunna synas utan slag och beröring, orkade inte mer!
Livet blev en hatad del av allt, det ända hon tänkte:
”Det finns ingen chans att bli lycklig. Jag kommer alltid vara den som är ensam och får de otäcka beröringarna och slagen, kommer inte att klara detta!”
Flickan sprang nerför trappan, fortare hade hon aldrig någonsin sprungit. Nästan tvunget stannade flickan till vid vägkanten utanför huset, för att titta in i fönstret där han förmodligen stod.
Ja, det var rätt, där stod han med kniven i högsta hugg.
Plötsligt försvann mannen utom synhåll. Nej, Han är på väg ner för att få tag på henne, tänkte hon.
Det lös upp i trappuppgången, hon blev mer än rädd. Kroppen var som gelé efter blodet som sakta rann ur henne.
Skuren i arm och mage förstod hon att hon måste springa. Svagheten och rädslan gjorde henne stark, den lilla flickan måste komma härifrån, han skulle döda henne om hon stannade!
Springer för sitt liv, allt var suddigt, efter alla tårar som hade runnit nerför kinderna. Hon kände paniken komma, vart skulle hon ta vägen?!
Allt var borta, ingen gick att lita på. Mamman hade svikit henne genom att gifta sig med Honom, den jävulska tyrannen!
Springande sprang hon nerför backen, gömde sig bakom ett skjul två kvarter bort där hon pustade ut ett fåtal sekunder, för att sedan ringa sin far. Pappan var det ända hoppet som fanns kvar, annars var allt slut, till och med livet!
Tyrannen hade plågat länge, länge och väl.
Nu orkade inte flickan mera, nu fick slutpunkten komma.
Annars tog livet ut sig själv, livet hade inte orkat med sig självt.
Pappan svarade, han skulle komma så fort han kunde. Lättnaden trängde sakta in i hennes muskler och sinne, det ända hon någonsin kunde lita på var sin älskade far, ställde alltid upp.
Sedan frös hon till av att hon hörde tungt springade fötter, hon stängde av ljudet på mobilen, och stängde även av sitt hjärta. Det kan ju trots allt höras, det slog så hårt så hon trodde att det skulle slå igenom henne. Att hjärtat inte redan hade slitits ut, var henne förvånande.
Mannen som kom springande såg henne förhoppningsvis inte, hon väntade och väntade...
Pappan kom med sin volvo, sladdade till och stannade.
Farande kom han ut med panik i blick. Levde min dotter, är hon vid liv? Då såg han henne sitta där med sina armar om sina knän, och skakade. Han gick försiktigt fram till henne för att inte göra henne mer rädd är hon redan var. Hon satt inte bara och skakade, även blödde och grät. Måste till akuten och ringa polisen på en gång!
Han bar upp den ledlösa kroppen, som sakta hade tömts på liv och glädje. Satte sin dotter brevid honom själv och satte bältet runt den vita flickan. Körde lagom fort för att inte få mer bekymmer.
Stannade till utanför akuten där polisen stod och väntade på förklaring, de fick en snabb version av händelsen och flickans liv. Sedan fortsatte de sin promenad mot en sjuksäng som väntade, med en sköterska brevid. Det var då pappan förlorade kontrollen och satte sig på golvet och grät, släppte all sin rädsla och sorg som han länge haft innom sig.<p align="justify">Av: Jezze "Jessika" Lärnesand!
Annons
Visa toppen
Show footer