Friday 8 October 2010 photo 1/1
|
Som vilken dag som helst går jag ifrån skolan. Regnet lägger sig som en hinna på kläderna, det är plaskigt på marken och det blåser måttligt. Dagen är precis som vilken som helst. Bilar kör förbi, cyklister kommer då och då samt att man stundtals möter folk som är på väg någonstans gåendes. På en parkbänk sitter en äldre farbror med en systembolagskasse och filosoferar för sig själv, samtidigt som han tänder en cigarett. Jag fortsätter att gå ned emot stationen där min buss ska gå om dryga 20 minuter. Tankarna flyter gravt i huvudet. "Vad lever alkoholisten för? Vart ska cyklisten som cyklade förbi åka? Vart ska bilarna som jag möter för någonstans?" Hela tiden tänker jag på människans etik, människans moral och vad som är vad kring våran existens. Frågor som inte har några svar egentligen, men som ändå alltid finns där. Varför, vem, vad, hur, när och varför inte. Jag mår egentligen varken bra eller dåligt mentalt i dessa stunder. Jag är sentimental, jag är pessimistisk i allmänhet, jag är utmattad av livets präglingar och jag är definitiv destruktiv utav samhällets ekvation.
När jag kommer ner till stationen glider jag obemärkt in i väntrummet. Regnet utanför slår emot rutorna och för var gång som någon passerar skjutdörrarna kommer den höstliga kylan in i rummet. Runtom sitter klockor, tidtabeller och bänkar som ständigt lockar till sig uppmärksamhet från förvirrade människor. Folk kommer in stressade och blickar över dem för att finna information om hur de lättast tar sig hem. Relevansen för deras ärende för mig är otroligt låg, men ändå på grund av någon obefintlig anledning observerar jag dem och studerar dem. Ingen känns direkt speciell, liksom ingen har något utmärkelseliknande ting kring sig eller liknande. Folk kommer, folk går, helt enkelt. Klockan närmar sig 14.20 och bussen går 14.30. Jag överväger att gå på toaletten innan jag börjar gå bort mot hållplatsen och glider in.
På väg mot hållplatsen fortsätter det att blåsa otroligt kalla vindar, regnet piskar och himlen är grå. Grå som aldrig förr. Ledsamheten i den är radikal kontra vad solens glimma kan giva. Folk sitter och väntar på sina tider. Väntar, de väntar och väntar. Halva dagarna går ut på att vänta för att komma hem, alternativt för att komma till sin arbetsplats. Varje dag, varje morgon och varje eftermiddag. Varje vecka och även varje år ut och in. När jag väl kommer fram emot hållplatsen sitter det en kille på en av bänkarna, så väljer att sätta mig på en som är nästan jämte. Tänker inte mycket på hans utseende eller hans utstrålning. Lägger faktiskt inte en endaste tanke på honom. Dock uppmärksammar jag att det kommer en drös med barn mellan 11-13 år gamla ned för trappan en bit bort. Det fnittras, skrattas och de verkar ha det underbart. Jag studerar lite deras klädsel och uppmärksammar att de haft någon form av orientering eller utedag då de har kläder för löpning eller åtminstone gång. Efter detta relativt stora gäng kommer ett par flickor till. Rättare sagt var de 3 stycken, som dessa såg ut att vara lite mer utav den nedstämda typen som gärna är tysta. De ställer sig en bit bort och jag tänker inte på det mer.
Jag reser mig upp då jag ser att bussen kommer uppe i backen, svänger ned och kör åt våran hållplats. Jag ställer mig precis där den ska stanna för att kunna ta en bra plats och slippa att trängas med de övriga barnen som också ska med. Jag kommer in i värmen från bussen, hälsar glatt på den chauffören som är måttligt kraftig, har skäggväxt och ett sliskigt hår. Även glasögon, ansiktssvett och allmänt stressad upplever jag honom som. I alla fall så drar jag mitt busskort och vänder mig mot bussens alla platser. Eftersom jag var först på var hela bussen fri i denna stund och jag överväger att sätta mig på en 4-sits som var längst fram. Jag drar upp väskan i sätet, kryper ihop i en nästintill fosterställning och har mina fötter emot sätet mitt emot. Samtidigt som jag börjar frysa och skaka av huvudvärk samtidigt som huvudet i allmänhet snurrar kryper jag ihop i min stora tröja. Huvan åker upp och hörlurarna åker in i öronen.
I takt med att jag blir mer och mer bekväm med min sits glider alla barnen in och det ökar i ljudnivå markant. Någon fick problem med sitt busskort och fick stoppa upp kön en del. Det märks tydligt att den coola delen av alla flyter bakåt och har mer eller mindre paxat den bakre delen av bussen. Det jag uppmärksammar ganska tydligt är att dessa flickor som jag tidigare upplevde vara nedstämda sätter sig längst på 4-sitsplatsen som är på andra sidan av vart jag sitter. Detta gör att jag hela tiden kan se dem, deras uttryck och stundtals höra vad de pratar om. Samtalsämnena är främst läxa, lite prat om utedagen och även vad som ska hända när de kommer hem.
Bussen ger sig av och kör upp emot staden. Bilar reflekteras i glasrutans spegelbilder från bussen. Gatstenarna gör att hela bussen skakar och regnet fortsätter att piska emot rutorna. Sakta men säkert märker jag av att den flickan som sitter längst ut på 4-sitsen mittemot mig tittar upp mot flickorna som sitter längst bak i bussen. Hon ser väldigt skärrad ut, har glittriga ögon och ser smått röd ut i ansiktet. Av att döma utifrån hennes kropp så är hon inte tjock, men inte undernärd heller. Hon är kraftigt byggd, har blont hår och har klätt sig med rätt tighta kläder. Uppskattningsvis är hon runt 12 år gammal. Hon har ingen utmanande klädstil eller något som man kan utmärka henne för, utan hon ser väldigt normal ut. Jämte henne sitter hennes klassvänner förmodligen, vars även dessa klär sig rätt normalt. Inga utmanande stilar, inte fula någonstans någon av dem men inte heller klassens snyggaste. Helt plötsligt märker jag hur hon börjar bli halvt panikslagen, varvid även hennes vänner märker av det men de säger ingenting direkt. De vet förmodligen om vad det handlar om. Hon gräver efter sin telefon och efter en stund hittar hon den. När hon tar upp den, börjar klicka runt på skärmen blir hon helt plötsligt stilla. Helt stilla. Det enda hon gör är att sitta och stirra ned i skärmen och rör varken en min eller fysisk lem.
Jag börjar få upp intresset för vad som sker och sneglar smått på denna flicka hela tiden. Hon sitter kvar i sin ställning där hon tittar djupt ned i skärmen på telefonen. Helt plötsligt ser jag hur hennes ögon börjar tåras. Sakta och otroligt sorgligt faller en tår, samtidigt som hennes vänner frågar vad som står på. Hon visar runt telefonen och de blir chockerade även dem. Hon snyftar till och båda ögonen rinner för stunden. Baktill hör jag bara hur några skrattar, men tänker ingenting på det utan antar att det är någon som sade något roligt eller dylikt. Flickan mittemot mig som jag sneglade på tog tillbaka telefonen från sin kompis och började knappa, lade telefonen i tvivel emot sitt öra och satt och sade hastigt, sorgligt och irriterad, men tyst
– Snälla.. svara.. snälla.. mamma svara.
Förmodligen fick hon inget svar, för hon fortsatte gråta och hennes vänner såg helt stumma ut. Ingen av dem sade något, men de såg trots detta väldigt skärrade ut även dem. Flickan började knappa igen och ringde ett samtal till. Förmodligen gick några signaler för det tog en stund innan hon började prata i telefonen. Jag satt nu på helspänn, hade sänkt min musik för att höra samtalet och förstod att något inte stod rätt till. Hon storgrät vid detta lag och hennes händer skakade. Plötsligt sade hon i telefonen:
– Hej, pappa.. pappa… sedan grät hon. Pappa, jag vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra pappa?,
Hon storgrät och snyftade hela tiden samtidigt som jag hörde skratt baktill hela tiden.
– Pappa, jag vill vara med dig nu. Kan inte du komma och möta mig?, med följd av att hon verkligen grät igen.
Förmodligen sade hennes pappa åt henne att lugna sig för hon blev tyst för stunden igen och i och med att jag inte vet deras relation, vart han bor eller hur ofta hon träffar honom så kan jag inte heller göra några spektakulära bedömningar om vad han sade, men jag fortsatte att lyssna.
Återigen antar jag att han frågade vad som hänt, försökte lugna henne och verkligen stötta henne för det var då det absolut värsta jag hört på länge kom. Det kom från denna otroligt lugna, fina tjejen som förtjänar all kärlek i världen.
– Pappa… de mobbar mig. De håller på med mig igen
Aldrig i hela mitt liv har jag ryst till så mycket igen. Aldrig, aldrig förr. Jag rös till i hela kroppen när jag fick höra denna flicka sitta och verkligen gråta utav sorg, samtidigt som jag hör skratt baktill och höra att hon säger till sin förmodligen förtvivlade pappa att hon mobbas. Jag kan tänka mig hur pappan verkligen kände en förkrossande känsla av att höra sin dotter gråta, säga att hon blir mobbad och att hon verkligen mår dåligt som fan av det. Jag fortsatte uppmärksamt att lyssna och samtalet fortsatte.
– Jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra, fortsatt utav att tårar föll. Jag är rädd att de ska slå mig. Jag vill inte vara här, pappa.
Jag kände hur hela mitt hjärta började slå utav ilska emot de falska svinen som satt där bak och skrattade. Förmodligen utav att hon satt och grät och att deras Sms fick henne att bli så panikslagen. Jag vet dock inte vad som stod i smset, men förmodligen var det ett hot, en grav kränkning eller liknande. Gråten för min del kom till halsen och även mina ögon började tårfyllas. Hela mitt huvud snurrade och jag mådde otroligt dåligt över att se hennes sorgsna själ gråta på grund av att några hade roligt åt hennes förstörda välmående. Det enda jag verkligen hade velat göra i det läget var att krama om henne för att bevisa att det finns människor i denna världen som verkligen stöttar folk som mår dåligt, som inte är på mobbarnas sida och som inte mår bra utav att se andra må dåligt.
Tyvärr så gjorde jag inte detta. Antagligen för att jag var rädd för att skrämma henne, för att jag är för feg som person eller för att jag egentligen inte är den person jag vill vara. Jag fortsatte min otroligt jävla patetiska resa hemåt, mentalt nedbruten av att hon inte mår bra och fortsatte tänka på hur världens etik fungerar. Min moral är troligtvis inte bättre än deras som satt där bak i och med att jag inte ingrep, men jag utger mig inte för att vara den som gör det heller. Men en sak är jag säker på. Jag glädjes inte åt att andra mår dåligt, utan hoppas verkligen att denna flicka, precis som alla andra som upplever mobbning och utfrysning att få en vändpunkt i sitt liv där sorgen vänder för dem och allt blir bra. Alla människor är värda välmående. Alla människor utom en människotyp. Människor som upplever harmoni utav att kränka andra. Den som medvetet sårar en annan människa, såväl fysiskt som psykiskt har förbrukat sin rätt till mänsklig existens. Det är min åsyn kring detta i alla fall.
Ta hand om er där ute. Alla har samma värde, oavsett vem man är. Det är vad man gör som räknas. Kom ihåg det.
du skriver med sån känsla, rätt ordval, texterna sätter sig djupt, när jag läste detta, hela jag ryste hela tiden, jag började gråta,
folk som håller på så är inte värd någonting i mina ögon !
Andra bara blundar åt såna saker
Och ja, det är helt otroligt att folk faktiskt inte känner empati till andra människor. Sorgligt är det!
Men alltså, att som helt okänd äldre kille, så skulle du typ skrämma henne till döds genom en kram. Något du hade kunnat göra är att typ säga "strunta i dom", även om det inte är mycket, så kan det nog göra en hel del för henne.
I nästa läge kommer jag garanterat att agera oavsett konsekvenser! :)
Äsch, det är förmodligen inga direkt okända tankar hos någon. Jag antar att de flesta tänker sådana. Somliga djupare än andra osv. Men du är inte wannabe mig, inte någonstans! Du är dig själv, utan tvekan. Världen är din <3 :)
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bbbusungen/474157828/