Längtan efter att få bli någonting man alltid velat vara är enorm, helt obeskrivlig.

Den lilla rödhåriga flickan tittar in i mina ögon, in i min själ helt iskall. Hon rör vid min kind och tar sedan ett djupt andetag. Läpparna är blåa av kyla och frost. Hennes ögon tindrar i det klara månljuset, vad försöker hon säga mig? Flickans andra hand rör nu min kalla bröstkorg och hennes ögon följer hennes hand i minsta rörelse. Plötsligt känner jag bara hur jag faller till marken med en duns. Jag hör hur flickans steg blir allt mer otydliga och tillsist blir det alldeles tyst. . .

Paniken sprider sig i min kropp precis som en tår i havet sprider ut sig med de andra dropparna. Känner hur den når mitt hjärta som börjar slå allt fortare. Reser mig upp långsamt, ser ingenting. Det är så mörkt att jag knappt känner min hand dra igenom mitt hår. Andetagen blir allt flera och tillslut så är jag borta.

Mina tankar flyger bort tillsammans med de sorgsna och tysta fåglarna, det enda som hörs är fåglarnas lätta vingslag. Vart för dom mig?

Ingenting verkar längre vara fyllt med liv, inte solen, inte träden, inte blommorna. Ser inga blommor, ser inga träd, ser ingen sol. Är jag helt blind ?

Kärleken sägs vara blind, men det är knappast någonting hon vet om. Hennes blottade själ säger mer än tusen ord. Flickan är så rädd. . . varifrån kommer denna eviga fruktan?
Genom att se på flickans små händer kan man enkelt urskilja hennes massiva anstränganden till att fly. Hennes naglar är helt nedfilade och man ser de små ärren på hennes händer och armar. Flickans nedblodade byxor tyder på att det har varit mycket stora smärtor.

Problemen ligger i flickans huvud, hon är förvirrad och ensam. Det är inte i många fall en liten rödhårig flicka som henne skulle kunna överleva. Hon har fortfarande kvar sitt hopp.

Naturen säger ifrån. . Det mörknar och alla mörkrets små väsen kryper nu fram ur deras vrår. De stönar och någon utger ett skri som är klart som de klaraste av åar. Skriet ekar i dalarna bland de träd och stenar som fortfarande står kvar i dess dystra yttre.

Blodet som droppar till marken är inte vilket blod som helst, det kommer ifrån en av de renaste kreaturerna som levt. Färgen är alldeles mörk och klar och man kan ännu se hur läpparna rör sig och kipar efter sina sista andetag. Slutet är nära, snart är det slut. . .
Ögonen darrar av hoppet inför vad som nu väntar och man kan urskilja hur beskymren lämnar kroppen för all framtid.

Flickan skriker, det kliar på hela hennes kropp precis som om någonting försöker ta sig ut. Hennes röda vackra hår glänser som sammet i stjärnorna. Tittar man riktigt noga kan man se den lilla flickans liv och sorger. Hennes kropp vägrar att stå stilla. Hon börjar springa med sina små, utslitna ben. Försöker få upp farten, det är inte lätt. Hon börjar närma sig det klara vattnet som är lika svart som ögonen på den mest onda varelsen som satt sin fot i verkligenheten. Flickan tar nu i med alla sina sista krafter och hoppar rakt ut i det djupa och outforskade vattnet. Hennes kropp orkar inte röra sig, den är utmattad. Den lilla flickan sjunker nu till botten, hennes ögon är fortfarande öpopna och ropar efter hjälp. När hon nu landar strax intill ett rev greppar någonting flickan runt den smala och späda midjan då hon försvinner med det bort i mörkret. . .

Smärtan i bröstet slår hårdare och hårdare och vill numera bara ut. Man kan riktigt se hur det rör sig och plötsligt brister det. Blod och mer blod forsar ur bröstet som den vildaste av bäckar.

Men vänta. Vad är det jag hör? En vacker melodi når öronen och benen börjar röra på sig helt utan vidare. . STOP! STANNA!
Ingenting verkar lyssna längre. . kanske borde jag bara utforska det vackra. . .åh. . . det är så. . underbart.

Allting blir till dimma och jag med det. . oklarheten är visdom.

wow... älskling...