Monster

Hon gav mig en frusen blick. En frusen blick som fortfarande kändes så himla upplyst, men ändå kall som is. Jag visste inte om hon var min vän eller fiende.
Min hand låg fastfrusen omkring hennes axel. Jag ville krama om henne, men hennes kropp sade åt mig att inte göra det. Jag ville tala till henne, men hennes blick sade åt mig att sluta upp. Jag bet mig i läppen.

Hon tog tag om hennes knän och reste sig upp. Jag tittade på henne, undrande vart hon skulle gå. Hon berättade inte för mig. Hon ville absolut inte. Jag visste inte om hon var rädd för mig, eller om hon bara lät bli för att hon inte gillade mig. Jag teg.
Hon försvann ut i rummet.
Jag hade försökt tala med henne så många gånger, hade tappat räkningen flera gånger. Hon lät bli.
Jag trodde kanske, kanske kunde jag locka ut hennes sida som hon hade pratat om så ofta innan. Jag lutade mig lite tillbaka åt sängen. Vad höll på att hända?

Hon hade sagt att hon kan göra saker som ingen annan människa kunde göra. Hon hade sagt att hon kunde ta någons liv, bara att genom stirra på dem. Jag kände mig lite rädd, men samtidigt nyfiken på vad exakt hon menade.
Hon sade att hon var ett Monster
Trodde först att det var ett skämt, Bara något hon hade sagt för att hon skulle göra mig rädd. Men…
Jag steg upp ur sängen och upp över golvets kalla känsla. Jag tog mod åt mig och reste handen emot dörren.
Hon sade att hon kunde få människor att lida
Andningen steg inom mig. Jag drog mig ut ur rummet och tittade mig omkring. Hon stod i hörnet, upp emot väggen så jag inte kunde se hennes ansikte. Hon hade på sig det där vita sjukhuslinnet, strumpor och bandage omkring hennes armar. Hon vände sakta på huvudet.
Hon hade gråtit.
Hon sade att hon var djävulen själv
Jag reste min arm, upp för att ta på hennes axel. Hon ryckte åt sig själv, men stannade neutral och kall i hennes ansikte.
Jag tyckte synd om henne. Det gjorde jag verkligen.
Jag öppnade min mun för att tala men hennes blick tystade mig. Hon bet sig i läppen och drog upp armarna åt hennes ansikte och gömde sig sakta bakom fingrarna. Hon snyftade till och ryckte till igen. Hennes ansikte blev förvridet, förvridet i smärta och rädsla. Jag lät min hand glida runt hennes rygg och kramade snävt om henne. Hon grät.
Hon begravde sitt ansikte i hennes hår och snart färgades hennes sjukhuslinne vått av tårar.
Hon viskade i mitt öra, hur ont hon hade av att vara här. Hur svårt det kändes för henne att bete sig om som inget hade hänt. Jag förstod henne så väl. Jag sade att det inte var hennes fel, inte hennes fel att hon gjorde såhär. Men någonstans, ljög jag. Jag ljög så mycket.
Jag tittade på henne. Hennes iskalla blick hade sjunkit in i förtvivlan och rädsla.
Jag kramade om henne. Hennes hår gled ner på min axel och jag log plågsamt emot henne. Jag tyckte inte om att se henne såhär, men ändå så behövde jag ljuga. Tack vare dem.

Har du skrivit den?