Friday 24 October 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Vet att många inte kommer läsa detta. "för långt" som många tänker eller "orka". Men var tvungen att skriva av mig. Inte ofta jag gör detta, men vill att folk ska förstå hur det egentligen ligger till...
Anledningen till att man har varit så osocial mot alla dem senaste veckorna är pga att allting i princip har kraschat... Hemma är det konstant bråk. Det är som om någong har försökt starta ett tredje världkrig. Skolan har blivit helt fackat i undervisning och allt. Sjukhusen å läkarna vet inte vad dem ska göra. Ok, detta får mig att låta som ett cpbarn som har någon mystiskt sjukdom... men det har inte alltid vart såhär. Önskar allt blev som förr igen... Kunna få göra vad man ville utan att bry sig om att man kan kollapsa när som helst och bli inlagd på sjukhus tills man blir frisk nog att åka hem igen. Önskar man kunde gå i skolan som vanligt. Utan att folk ska fråga hur de går med "sjukdomen" och kunna vara som alla andra igen. Asså ja blir jätteglad när dem frågar hur ja mår... det är inte det. Det är bara på sättet vissa säger det på. Som om... jag vet inte... det är svårt och förklara. Vissa som man inte ens umgås med frågar hur det är... men det låter mer som om dem är tvugna och säga något. För att alla andra gör det. Känns bara mer som om dem trackar en. Det är ju faen inte mitt fel att det blivit som det blivit... har blivit skickad till sjukhus hit och dit, haft 3 st läkare, var av INGEN har kunnat göra något eller kunnat hjälpa en. Ingen vet vad det är för fel. Det är det som gör mej så himla rädd... har inte tänkt på det förut... så mycket iallafall... bara att det går väl över. Precis som i femman. Det var då allting började, Illamånde, Yrsel, konstant trött, Ingen matlust och framför allt kramparna... Det är ungefär som om du går omkring och har kräksjukan fast du inte spyr... om man ska förklara det här enkelt. Då gjorde läkarna inget efter att ha kollat om det var blindtarmen. Åkte in akut till sjukhuset och dem gjorde klart till operation, sen i sista stunden avbröt dem det för vissa värden i blodet inte stämde. Dem skickade hem mej med konstiga näringsdrycker och gjorde inget mer. Missade hela 8 månader i femman. Dem 2 sista innan sommarlovet gick jag deltid och jobbade i kapp allting hemma. Vet inte hur jag lyckades med det, men jag klarade det. Senare på sommarlovet blev jag friskförklarad. blodvärdena gick till det normala, jag ökade i vikt (vid det laget vägde jag 26 kg... vägde 35 från början eftersom jag praktiskt taget slutade äta... mådde för illa för att få i mej något. Levde på soppa ._.') matlusten kom tillbaka och jag kunde börja sporta utan problem. Allt rullade på som vanligt. Heh, så lycklig jag var då går inte att beskriva. Jag hade åtehämtat mig helt efter två år, jag vägde så mycket som jag skulle väga osv, men sen i början av 8:an kom allting tillbaka igen. Var i skolan ca 30 h sammanlagt (bortsett från den första månaden innan jag insjuknade igen). Jag fick hemundervisning och ingen trodde jag skulle klara det med alla prov och mängder med lektionstimmar jag missade, men klarade det med... det var två prov som jag skulle ha gjort som var kvar, men lärarna tyckte det var bättre att jag gjorde dem i nian istället... mådde sedan bättre på sommarlovet, jag gick upp 3,5 kg på konfirmationslägret (vi gjorde praktiskt taget inget mer än att äta där...) och kunde få åka ner till Götet igen... det var första gången på 11 mån som jag fick åka ner till min pojkvän igen. Han har bara vart hos mej, ca 1 gång i månaden innan jag blev sjuk. Resten utav helgerna var det mesta sjukhus, operationer, undersökningar osv. Fattar inte att han fortfarande finns kvar hos mig <3. Efter allt det, nästan aldrig fått träffa mig... Älskar dig så offatbart mycket Christoffer (L) Fick åka med han och sina föräldrar och segla i 1,5 v. var så lycklig. Trodde allting var påväg att vända igen. Allt gick bra till 2:a v av nian. Jag började må sämre men förträngde det. Ville inte att det skulle hända så tvingade mej till skolan fast jag mådde så skit. Försökte vara med på alla lektioner jag kunde... men det resulterade bara att jag fick ta en tidigare buss hem. Pallade inte... så höll det på ett tag. Fick åka ner till han en andra gång efter 3 v i skolan. Fick slita hund för att få tillåtelse av mina föräldrar att åka ner. Spela som om allting var bra. Sen, 1 v efter jag kom hem, blev det mycket värre än jag hade tänkt mig...
Mamma och Pappa har praktiskt taget gett upp när det gäller mig. Dem är fruktansvärt trött på allt som har med sjukhus och göra. Dem ringer konstant och skäller på dem. För att dem inte gör något. Får bara ligga hemma numera vid datan... eftersom jag inte klarar så mycket mer, jag är jätteglad om jag lyckas ta mej upp i sängen och gå ut. Blir inte mycket mer än att gå upp, käka, lägga sej igen, gå upp, gå på toa och sen tillbaka till sängen och försöka vara så social som jag kan i TS, msn osv för att inte tappa alla vänner. Då börjar dem klaga på det istället. "Du ligger för mycket framför den där" "Du måste äta människa!" "Vi kan inte göra allt åt dig". Dem har inte gjort nått ju! Mer än tage hand om sjukhuspartierna, och vad ska man göra? Förr åt jag lika mycket som vanligt (alltså innan dessa två veckor) men gick ändå ner i vikt. Fick skriva några papper till en dietist om vad jag åt på en vecka för några månader sen, allt i minsta gram. Typ en kaka: 23 gram osv. Enligt henne och många andra ska det räcka mer än väl för att gå upp i vikt. Jag skulle definitivt INTE gå ner i vikt! Nu har jag knappt orkat bry mig. Äter när jag är hungrig. inte tvingat i mig en massa mat fast man har känt sig proppmätt som förr. Jag gick ju inte upp i vikt i alla fall. Nu är jag nere på 44 kg... och ska väga runt 55-60 med min längd. Vet bara inte hur man ska hantera saker längre. Ska in på en magnetröntgen nu i början av höstlovet. Ska ligga på en bår i 1,5h... och inte göra något. över huvvet taget, mer än och stirra upp i taket möjligtvis. kul... tycker det räcker med sjukhus, har genomgått sammanlagt 3 operationer, mängdvis med vanliga undersökningar, röntgas 22 ggr och genomgått olika mediciner med olika biverkningar som man mått sämre. Ex, "Primeran". Det skulle ta bort illamåendet och ge en lugnande effekt så jag kunde sova bättre. BIVERKNINGAR: rastlöshet. hur får man ihop det?! När man käkat dem där pillrena har du ingen lust och göra något på 2 dygn, så länge håller dem i sej, du klarar heller inte sova för det känns som om benen ska springa iväg av sej självt -.-' man blir jättetrött i hövve av dom, precis som innan du däckar och faller in i sömn... men du klarar det inte pga att det känns som om du måste springa ett 200 mil långt lopp. Sen har vi näringsdrycker jag måste dricka, det ska antagligen hjälpa mej att gå upp i vikt och att jag ska få mer energi. BIVKERNINGAR: Illamåendeframkallande. -.-' SUCK! som om man inte mår tillräckligt illa. Dem är ganska goda, men dricker man en sånn vill man inte äta något på hela dagen sen... Förstår mig inte på läkare. Ville bli det ett tag när man var liten. Nu vet jag att jag ALDRIG ska bli lika puckade som dem.
Alla kompiar som man har haft jättegod kontakt med och kunnat prata med om vad som helst (i skolan alltså) har blivit som främlingar. Nu på den senaste tiden har man knappt orkat snackat med någon... har haft fullt upp me skolarbeten för att klara av nian + en massa jobbiga saker som händer runt omkring. Är verkligen jätteledsen för det och önskar man kunde göra om allting från början. har suttit och skrivit det här nu i 2 h... jag vet, lång tid för att skriva såhär mycket, men det är svårt och förklara för att få er att förstå... klockan är nu 04.26. Har suttit och grubblat hela natten om vad jag ska göra åt min situation. Har intalat mig själv att gå i skolan efter höstlovet på heltid, om jag ska in på det gymnasiet jag vill in på krävs det skyhöga poäng och det lär jag inte få så som det ser ut om jag inte gör något. Risken är att det blir värre, men det får jag ta i så fall. Pallar inte sitta instängd i sitt rum dag och natt och känna sig som en rutten eremit. Jag är en jättesocial person annars, och umgåts med folk varenda dag praktiskt taget efter skolan. Det pinar en att man inte kan göra det längre. Vid detta laget vet jag hur många bruna fläckar jag har i taket efter kvistarna från träden. SAMMANLAGT: 273 st. ._.'
Saknar dig Coffe, ska göra allt jag kan för att få ta tåget ner till dig... <3
Ska försöka sova lite nu innan Pappa väcker mig. Ska jobba lite mer på ett föredrag jag måste ha färdigt tills imorn :'/. Eller ja.. idag blir det...
Puss på alla er som finns där för mig <3 Christoffer, Steff, Emma, Björn, Carro, Sandra och många fler som finns där för mig än <3
Anledningen till att man har varit så osocial mot alla dem senaste veckorna är pga att allting i princip har kraschat... Hemma är det konstant bråk. Det är som om någong har försökt starta ett tredje världkrig. Skolan har blivit helt fackat i undervisning och allt. Sjukhusen å läkarna vet inte vad dem ska göra. Ok, detta får mig att låta som ett cpbarn som har någon mystiskt sjukdom... men det har inte alltid vart såhär. Önskar allt blev som förr igen... Kunna få göra vad man ville utan att bry sig om att man kan kollapsa när som helst och bli inlagd på sjukhus tills man blir frisk nog att åka hem igen. Önskar man kunde gå i skolan som vanligt. Utan att folk ska fråga hur de går med "sjukdomen" och kunna vara som alla andra igen. Asså ja blir jätteglad när dem frågar hur ja mår... det är inte det. Det är bara på sättet vissa säger det på. Som om... jag vet inte... det är svårt och förklara. Vissa som man inte ens umgås med frågar hur det är... men det låter mer som om dem är tvugna och säga något. För att alla andra gör det. Känns bara mer som om dem trackar en. Det är ju faen inte mitt fel att det blivit som det blivit... har blivit skickad till sjukhus hit och dit, haft 3 st läkare, var av INGEN har kunnat göra något eller kunnat hjälpa en. Ingen vet vad det är för fel. Det är det som gör mej så himla rädd... har inte tänkt på det förut... så mycket iallafall... bara att det går väl över. Precis som i femman. Det var då allting började, Illamånde, Yrsel, konstant trött, Ingen matlust och framför allt kramparna... Det är ungefär som om du går omkring och har kräksjukan fast du inte spyr... om man ska förklara det här enkelt. Då gjorde läkarna inget efter att ha kollat om det var blindtarmen. Åkte in akut till sjukhuset och dem gjorde klart till operation, sen i sista stunden avbröt dem det för vissa värden i blodet inte stämde. Dem skickade hem mej med konstiga näringsdrycker och gjorde inget mer. Missade hela 8 månader i femman. Dem 2 sista innan sommarlovet gick jag deltid och jobbade i kapp allting hemma. Vet inte hur jag lyckades med det, men jag klarade det. Senare på sommarlovet blev jag friskförklarad. blodvärdena gick till det normala, jag ökade i vikt (vid det laget vägde jag 26 kg... vägde 35 från början eftersom jag praktiskt taget slutade äta... mådde för illa för att få i mej något. Levde på soppa ._.') matlusten kom tillbaka och jag kunde börja sporta utan problem. Allt rullade på som vanligt. Heh, så lycklig jag var då går inte att beskriva. Jag hade åtehämtat mig helt efter två år, jag vägde så mycket som jag skulle väga osv, men sen i början av 8:an kom allting tillbaka igen. Var i skolan ca 30 h sammanlagt (bortsett från den första månaden innan jag insjuknade igen). Jag fick hemundervisning och ingen trodde jag skulle klara det med alla prov och mängder med lektionstimmar jag missade, men klarade det med... det var två prov som jag skulle ha gjort som var kvar, men lärarna tyckte det var bättre att jag gjorde dem i nian istället... mådde sedan bättre på sommarlovet, jag gick upp 3,5 kg på konfirmationslägret (vi gjorde praktiskt taget inget mer än att äta där...) och kunde få åka ner till Götet igen... det var första gången på 11 mån som jag fick åka ner till min pojkvän igen. Han har bara vart hos mej, ca 1 gång i månaden innan jag blev sjuk. Resten utav helgerna var det mesta sjukhus, operationer, undersökningar osv. Fattar inte att han fortfarande finns kvar hos mig <3. Efter allt det, nästan aldrig fått träffa mig... Älskar dig så offatbart mycket Christoffer (L) Fick åka med han och sina föräldrar och segla i 1,5 v. var så lycklig. Trodde allting var påväg att vända igen. Allt gick bra till 2:a v av nian. Jag började må sämre men förträngde det. Ville inte att det skulle hända så tvingade mej till skolan fast jag mådde så skit. Försökte vara med på alla lektioner jag kunde... men det resulterade bara att jag fick ta en tidigare buss hem. Pallade inte... så höll det på ett tag. Fick åka ner till han en andra gång efter 3 v i skolan. Fick slita hund för att få tillåtelse av mina föräldrar att åka ner. Spela som om allting var bra. Sen, 1 v efter jag kom hem, blev det mycket värre än jag hade tänkt mig...
Mamma och Pappa har praktiskt taget gett upp när det gäller mig. Dem är fruktansvärt trött på allt som har med sjukhus och göra. Dem ringer konstant och skäller på dem. För att dem inte gör något. Får bara ligga hemma numera vid datan... eftersom jag inte klarar så mycket mer, jag är jätteglad om jag lyckas ta mej upp i sängen och gå ut. Blir inte mycket mer än att gå upp, käka, lägga sej igen, gå upp, gå på toa och sen tillbaka till sängen och försöka vara så social som jag kan i TS, msn osv för att inte tappa alla vänner. Då börjar dem klaga på det istället. "Du ligger för mycket framför den där" "Du måste äta människa!" "Vi kan inte göra allt åt dig". Dem har inte gjort nått ju! Mer än tage hand om sjukhuspartierna, och vad ska man göra? Förr åt jag lika mycket som vanligt (alltså innan dessa två veckor) men gick ändå ner i vikt. Fick skriva några papper till en dietist om vad jag åt på en vecka för några månader sen, allt i minsta gram. Typ en kaka: 23 gram osv. Enligt henne och många andra ska det räcka mer än väl för att gå upp i vikt. Jag skulle definitivt INTE gå ner i vikt! Nu har jag knappt orkat bry mig. Äter när jag är hungrig. inte tvingat i mig en massa mat fast man har känt sig proppmätt som förr. Jag gick ju inte upp i vikt i alla fall. Nu är jag nere på 44 kg... och ska väga runt 55-60 med min längd. Vet bara inte hur man ska hantera saker längre. Ska in på en magnetröntgen nu i början av höstlovet. Ska ligga på en bår i 1,5h... och inte göra något. över huvvet taget, mer än och stirra upp i taket möjligtvis. kul... tycker det räcker med sjukhus, har genomgått sammanlagt 3 operationer, mängdvis med vanliga undersökningar, röntgas 22 ggr och genomgått olika mediciner med olika biverkningar som man mått sämre. Ex, "Primeran". Det skulle ta bort illamåendet och ge en lugnande effekt så jag kunde sova bättre. BIVERKNINGAR: rastlöshet. hur får man ihop det?! När man käkat dem där pillrena har du ingen lust och göra något på 2 dygn, så länge håller dem i sej, du klarar heller inte sova för det känns som om benen ska springa iväg av sej självt -.-' man blir jättetrött i hövve av dom, precis som innan du däckar och faller in i sömn... men du klarar det inte pga att det känns som om du måste springa ett 200 mil långt lopp. Sen har vi näringsdrycker jag måste dricka, det ska antagligen hjälpa mej att gå upp i vikt och att jag ska få mer energi. BIVKERNINGAR: Illamåendeframkallande. -.-' SUCK! som om man inte mår tillräckligt illa. Dem är ganska goda, men dricker man en sånn vill man inte äta något på hela dagen sen... Förstår mig inte på läkare. Ville bli det ett tag när man var liten. Nu vet jag att jag ALDRIG ska bli lika puckade som dem.
Alla kompiar som man har haft jättegod kontakt med och kunnat prata med om vad som helst (i skolan alltså) har blivit som främlingar. Nu på den senaste tiden har man knappt orkat snackat med någon... har haft fullt upp me skolarbeten för att klara av nian + en massa jobbiga saker som händer runt omkring. Är verkligen jätteledsen för det och önskar man kunde göra om allting från början. har suttit och skrivit det här nu i 2 h... jag vet, lång tid för att skriva såhär mycket, men det är svårt och förklara för att få er att förstå... klockan är nu 04.26. Har suttit och grubblat hela natten om vad jag ska göra åt min situation. Har intalat mig själv att gå i skolan efter höstlovet på heltid, om jag ska in på det gymnasiet jag vill in på krävs det skyhöga poäng och det lär jag inte få så som det ser ut om jag inte gör något. Risken är att det blir värre, men det får jag ta i så fall. Pallar inte sitta instängd i sitt rum dag och natt och känna sig som en rutten eremit. Jag är en jättesocial person annars, och umgåts med folk varenda dag praktiskt taget efter skolan. Det pinar en att man inte kan göra det längre. Vid detta laget vet jag hur många bruna fläckar jag har i taket efter kvistarna från träden. SAMMANLAGT: 273 st. ._.'
Saknar dig Coffe, ska göra allt jag kan för att få ta tåget ner till dig... <3
Ska försöka sova lite nu innan Pappa väcker mig. Ska jobba lite mer på ett föredrag jag måste ha färdigt tills imorn :'/. Eller ja.. idag blir det...
Puss på alla er som finns där för mig <3 Christoffer, Steff, Emma, Björn, Carro, Sandra och många fler som finns där för mig än <3
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/63983_1236833678.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/63983_1236833678.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Jag önskar verkligen vi kunde ses (synd att du inte kom på återträffen, saknade verkligen dig!), fast inte bli störda av lovisa f som sist när vi va i korridoren -.- glömmer aldrig våran dag förresten! (dop) <3<3
Du är otrolig Josefin, glöm inte det! och även om man inte kan se det positiva i allt nu så lovar jag att du en dag kommer ha nytta av det, av din kraft. Många KRAMAR!! vi ses hoppas jag ( hoppas midsommar, eller hur?! :P ) OST!
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/63983_1236833678.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
ojojoj,lilla flicka:(
Fatta vad alla saknade dig på konfan!
Vet inte vad jag ska skriva efter en sån här text. Man fattar inte riktigt hur mycket skit du fått gå igenom...
<3<3<3
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/63983_1236833678.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/63983_1236833678.jpg)
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bebistigern/284498518/