snart så.. '

Det är snart jul, doften i luften, känslan man har när man går ut i snön, när man här hur det kramar i snön när man går, åh. Härligt! 
Äntligen så kanske det kan bli en väldigt lyckad jul med snö '

Jag kan erkänna att jag faktiskt är en väldigt positiv person, jag kanske inte uttrycker mig som det, men är. Jag skrattar typ hela dagarna långa, jag är lycklig hela tiden, jag finner inge problem i med det jag lever i, jag försöker få allt jag gör till något rolig så jag kan unna mig med det också.
Folk ser bara den personen, tror jag. Jag är/kan vara en väldigt oseriös person, som nästan är alltid, men jag kan va seriös, som nu när jag skriver här.
Men jag får nästan aldrig visa den sidan, ingen tror på att den finns. Tydligen så får man heller inte vara sig själv i skolan.
Man blir dömd direkt för den man är, om jag skrattar med mina vänner då blir man dömd för sitt skratt, sitt utseende när man skrattar. Allt är så fel. Varför håller man på så här? Säger onödiga kommentarer till folk, vi behöver dom inte, behåll dom ni, vi vill inte höra vad ni har att säga.

Kommer någonsin mobbing ta slut? Kommer det alltid vara så här, att folk måste bli retade, mobbade, trakasserade, är det så vi alla vill leva? Vad har vi egentligen gjort för att få förtjäna detta?
Vi alla snackar skit, det vet vi ju, men det ska inte behöva leda till att man fryser ut folk, mobbar dom, retar dom, skapa rykten om dom.
Jag menar om man inte snackar skit, vad har man annars att snacka om?

Alla "anti - mobbing" team som finns i skolan, i kommunen. Vart håller dom hus när man behöver dom? Varför ska man snacka med dom om det inte händer något?
Dom kan sitta på möten i flera år och snacka om det om dom vill, men det kommer ju inte ge någon nytta. Om man bara sitter å snackar, gör ingen reaktion, då kommer inget ske.  - Det funkar inte längre så.

Vem kom ens på detta med mobbing? Varför gör vi det? - "vi gillar dom inte". Är det de ända svaret man kan få nu för tiden, vad har denna stackars person gjort för att behöva höra dina kommentarer dag ut och dag in? - "han/hon finns".
Det är bara löjligt detta!
Det kommer alltid pågå, det kommer aldrig sluta, om vi har tur, kanske man lär sig till slut, men så som det ser ut idag så leder det ingen stans. Det är hopplöst, man försöker göra allt för att göra en förändring, man går till lärarna, dom säger att dom tar upp det, säger att dom har skickat vidare det och tagit upp det någon annan stans eller att dom SKA ta upp det någon annan stans. Alltså, man bara puschar det så långt bort som möjligt, man kommer ju inte ta itu med det. - Aldrig om man fortsätter så.