Snart så.. '

Skola, man måste bara älska den känns det som för att klara det. 
Finns inget annat sätt, man kan inte bara dra ifrån allt, det kommer vara värre när man är tillbaka¨

Är så mycket att göra, är man sjuk en gång är det som om att vara sjuk ett år, man missar så himla mycket, om man bara är borta en dag.
Jag borde egentligen vara hemma, jag orkar inte gå upp på morgon, men jag kämpar för att få gå till skolan, kan inte ligga hemma, allt kommer vara kört för mig.
Det ska inte vara så, och varför blir det så, är det bara så att man verkligen har så mycket att göra, eller oroar man sig för mycket? Man pushar på det så mycket. Ännu längre bort.


Det hände igen, igår.
Igår var som för flera månader sedan.
Det kommer fortsätta vara så här, eller hur?
Du kommer inte ge dig, jag kommer inte ge mig.

Men det är rätt kul, för varje gång jag frågar dig, så blir det ett nej, när du frågar mig, så vågar jag inte göra samma tillbaka, för då kanske jag aldrig träffar dig igen. Du är den som gjorde mig till detta. Denna jag är idag. Jag har aldrig varit, hållt på så här förut, och jag har aldrig önskat att att detta skulle hända. Det är fortfarande inte "jag".  - Detta är du. Jag lever i din värld. Den värld jag inte vill vara i.  

Jag tänker verkligen på det varje dag. Detta är inga känslor, bara meningslösa lekar.
Inget som känns, nej, verkligen inte.
Men, jag känner det. Det tar på mig. Jag mår inte bra av det. Jag vill känna kärlek, inte vad du gör.
Vilka mer är det som du sms:ar till? Vilka mer skriver till dig? Vilka mer träffar du? - bryr jag mig? Nej.
Det ska inte vara några känslor, får inte blanda in några.

Även om jag skulle börja om på nytt, skulle det känns fel, jag skulle nog aldrig kunna släppa det jag höll på med, det suget. Efter dig, efter andra. Jag måste ha det.

Men det är inte jag.. '