Faaaaaaaaaan'

Finns så många obesvarade frågor jag vill ha svar på, men kommer aldrig få, för ingen kan ge mej svaren.. Du är inte kvar. Så hemskt. Varje gång jag är ute på fotbolls plan så kan jag se dej stå där å heja på mej. Du står liksom där.. Å.. Det gör så att jag börjar våga å jag blir glad! 
För ingen annan står där. 
Men du finns alltid där som stöttar mej. Å i mitt minne annars så är du där. Allt kommer som en tillbaka kick nu, det.. Är obeskrivligt om hur mycket jag har börjat att sakna dej. Det skriker om det. 

Ser fortfarande bilderna från begravningen, jag sitter längst fram bredvid din bror å stört grinar alla känslor kommer på en å samma gång.. När vi kom in dit, vi stod vid din kista, mormor börja gråta å jag ville bara trösta henne, men sedan insåg jag vad som hade hänt, du var borta, du har gått bort. Du finns inte längre bland oss. Du är inte där längre. Det finns inge liv kvar av dej... All den tid man kunde spendera med dej, varför tänkte man inte på det förr? 
Jag kände på mej redan när du frågade om vi skulle gå ut å äta någon gång, det var nåt som var fel. Något var fel, något skulle ske. Men vad? När? 
Jag visste inte. Jag kände mej nästan som ett missfoster. 
Men.. Jag har fatta nu. Å det stör mej inombords.. 

Saknar dej morfar.