May
Monday 9 February 2009 photo 1/1
|
Jag är så jävla trött på allt!
Jag vet att det tråkigaste som finns är att läsa klagotexter, men vet du vad. Om det är så hemskt behöver du inte läsa, den här texten kan ligga här helt orörd av männskliga ögon. Endast jag vet exakt vad det står och förstår hela dess innebörd, även om jag önskar att det fanns andra som också kunde förstå vad jag går igenom. Men det flesta som folk ser är nog min utsida, oftast med ett leende på läpparna. Jag är en sån som hjälper andra, jag är en sån som alltid finns där. När du faller står jag där, hur slut jag än är på livet så tar jag emot dig.
Om du orkar ta dig så här långt i texten så kanske du sitter och funderar på vad det är som är så himla hemskt och förskräckligt, det undrar nog jag också. Alltså visst, hela skiten med pappa är ju asjobbig. När man sitter o kollar igenom gamla bilder på datan och nästan hälften av dem är på bror och mig. Det liksom hugger i hjärtat, dels av sorg, dels av skuldkänslor. Jag önskar bara att han var lite äldre så han kunde träffa mig själv. Jag erkänner, det knäcker mig, morsan säger att jag faktiskt inte verkar må så bra som hon trodde över att jag bröt upp med pappa. Men jag försäkrar henne om att det gått över och att jag inte är lika ledsen längre. Ändå så rinner tårarna nu, nu när jag är ensam för första gången på länge. Då kommer sorgen, skuldkänslorna och allt jobbigt. Det kryper fram och ut ur mitt hårda skal. Tårarna rinner ner för kinderna och t-shirten blir blöt men vad skadar det...Föresten... Eftersom att det var jag som valde att bryta upp med min pappa, och fortfarande inte vill börja åka dit igen. Får jag gråta för det här då?
Om det inte vore nog med att allt känns skit med pappa så går det ju dåligt med morsan också. Som rätt många vet så drog jag hemmifrån förra veckan, sov hos olika kompisar och traskade lydigt iväg till skolan på morgonen med nationella prov och noll ork. För att sedan komma till skola, känna sig ensam och inte behövd. Skolan går dessutom dåligt just nu känns det som, jag lägger liksom all kraft jag har på skoldagarna så när jag slutat skolan är jag helt slut och har ingen kraft kvar för läxor och skit. Men iallafall, tillbaka till mammadramat. Att jag stack hemifrån var pga att jag inte längre orkade komma hem helt slut och ledsen och ja krossad och på en gång bara få klagomål "gör ditt, gör datt" "du äter för lite" "du är ett fetma barn" osv. Jag orkade inte längre. Plus att hon började med något tjatter om att jag inte skulle få sova med kompisar när jag vill, och då tog det stopp. För när jag är ensam, som ikväll, så väller känslorna fram och jag mår piss. Jag får ingen sömn och ingen vila. Ligger vaken hela nätterna och bara grubblar, försöker somna gång på gång men misslyckas. Försover mig sedan på morgonen och får sen skit för det i skolan. Allt är ut och in och mamma vill inte förstå det.
Om skiten med Mamma, skolan och Pappa skulle vara lösta så visst skulle jag må bättre. Men det finns mer problem som behöver lösas, som tex det här med Jannie. Jag mår verkligen SKIT dåligt över det, Jannie har liksom alltid varit den som lyssnar när man är ledsen, eller glad och som alltid får en att känna sig älskad. Den som man alltid har så roligt med, och för tillfället vill hon inte ens prata med mig, jag har bett om ursäkt men ser fortfarande inte hur det jag gjorde kunde vara så hemskt, men om hon tycker att det var taskigt så var det antagligen det och jag vill be om ursäkt tusen gånger, men hon tar inte emot dem och jag vet inte vad jag ska göra. Önskar att du bara kunde älska mig som du gjorde förut.
Syster Alice, varför kan vi inte spela samma spel? Du vill verkligen inte att vi ska funka ihop, men det är kanske för att du vet att sen är det jag som får skiten från morsan, för du är ju faktiskt yngst och kan inte försvara dig själv som jag kan. Visst, jag är högt intresserad av advokatyrket men när morsan sitter framför dig och skriker på mig och du sitter o lipar bakom hennes rygg då blir jag sur. Skärp dig och bete dig som en normal människa, du är faktiskt min syster och vi ska gå igenom livet tillsammans, inte på varsitt håll.
Det var skönt att få skriva av sig lite igen, känner hur det lättar. Hur problemen flyter ut ur fingrarna när jag skriver. Visserligen som en otroligt trög massa, inget vattenfall direkt. Sånt här tar tid, men vissa saker kan inte ens tid lösa. Problemet med Gammelmormor tillexempel, eller något större problem är det väl inte men jag saknar att få gråta ut mot hennes bröst när jag skrapat knät, fått en kaka medans hon torkat mina tårar. Att få äta nygräddade våfflor i hennes kök och sitta på hennes stengumma när hon hänger tvätt, jag saknar det.
Allt det här blir nog värre då jag är skitirriterad på Remi som beter sig som idiot, samtidigt som jag är ensam, rädd för mig själv och röksugen. Nu ska jag dock krypa ner i sängen och ja.. Ligga där tills det är morgon igen, hoppas någon/några har tid att smsa med mig, det blir så ensamt annars.
Hejdå, och sov gott till er som kan.
Jag vet att det tråkigaste som finns är att läsa klagotexter, men vet du vad. Om det är så hemskt behöver du inte läsa, den här texten kan ligga här helt orörd av männskliga ögon. Endast jag vet exakt vad det står och förstår hela dess innebörd, även om jag önskar att det fanns andra som också kunde förstå vad jag går igenom. Men det flesta som folk ser är nog min utsida, oftast med ett leende på läpparna. Jag är en sån som hjälper andra, jag är en sån som alltid finns där. När du faller står jag där, hur slut jag än är på livet så tar jag emot dig.
Om du orkar ta dig så här långt i texten så kanske du sitter och funderar på vad det är som är så himla hemskt och förskräckligt, det undrar nog jag också. Alltså visst, hela skiten med pappa är ju asjobbig. När man sitter o kollar igenom gamla bilder på datan och nästan hälften av dem är på bror och mig. Det liksom hugger i hjärtat, dels av sorg, dels av skuldkänslor. Jag önskar bara att han var lite äldre så han kunde träffa mig själv. Jag erkänner, det knäcker mig, morsan säger att jag faktiskt inte verkar må så bra som hon trodde över att jag bröt upp med pappa. Men jag försäkrar henne om att det gått över och att jag inte är lika ledsen längre. Ändå så rinner tårarna nu, nu när jag är ensam för första gången på länge. Då kommer sorgen, skuldkänslorna och allt jobbigt. Det kryper fram och ut ur mitt hårda skal. Tårarna rinner ner för kinderna och t-shirten blir blöt men vad skadar det...Föresten... Eftersom att det var jag som valde att bryta upp med min pappa, och fortfarande inte vill börja åka dit igen. Får jag gråta för det här då?
Om det inte vore nog med att allt känns skit med pappa så går det ju dåligt med morsan också. Som rätt många vet så drog jag hemmifrån förra veckan, sov hos olika kompisar och traskade lydigt iväg till skolan på morgonen med nationella prov och noll ork. För att sedan komma till skola, känna sig ensam och inte behövd. Skolan går dessutom dåligt just nu känns det som, jag lägger liksom all kraft jag har på skoldagarna så när jag slutat skolan är jag helt slut och har ingen kraft kvar för läxor och skit. Men iallafall, tillbaka till mammadramat. Att jag stack hemifrån var pga att jag inte längre orkade komma hem helt slut och ledsen och ja krossad och på en gång bara få klagomål "gör ditt, gör datt" "du äter för lite" "du är ett fetma barn" osv. Jag orkade inte längre. Plus att hon började med något tjatter om att jag inte skulle få sova med kompisar när jag vill, och då tog det stopp. För när jag är ensam, som ikväll, så väller känslorna fram och jag mår piss. Jag får ingen sömn och ingen vila. Ligger vaken hela nätterna och bara grubblar, försöker somna gång på gång men misslyckas. Försover mig sedan på morgonen och får sen skit för det i skolan. Allt är ut och in och mamma vill inte förstå det.
Om skiten med Mamma, skolan och Pappa skulle vara lösta så visst skulle jag må bättre. Men det finns mer problem som behöver lösas, som tex det här med Jannie. Jag mår verkligen SKIT dåligt över det, Jannie har liksom alltid varit den som lyssnar när man är ledsen, eller glad och som alltid får en att känna sig älskad. Den som man alltid har så roligt med, och för tillfället vill hon inte ens prata med mig, jag har bett om ursäkt men ser fortfarande inte hur det jag gjorde kunde vara så hemskt, men om hon tycker att det var taskigt så var det antagligen det och jag vill be om ursäkt tusen gånger, men hon tar inte emot dem och jag vet inte vad jag ska göra. Önskar att du bara kunde älska mig som du gjorde förut.
Syster Alice, varför kan vi inte spela samma spel? Du vill verkligen inte att vi ska funka ihop, men det är kanske för att du vet att sen är det jag som får skiten från morsan, för du är ju faktiskt yngst och kan inte försvara dig själv som jag kan. Visst, jag är högt intresserad av advokatyrket men när morsan sitter framför dig och skriker på mig och du sitter o lipar bakom hennes rygg då blir jag sur. Skärp dig och bete dig som en normal människa, du är faktiskt min syster och vi ska gå igenom livet tillsammans, inte på varsitt håll.
Det var skönt att få skriva av sig lite igen, känner hur det lättar. Hur problemen flyter ut ur fingrarna när jag skriver. Visserligen som en otroligt trög massa, inget vattenfall direkt. Sånt här tar tid, men vissa saker kan inte ens tid lösa. Problemet med Gammelmormor tillexempel, eller något större problem är det väl inte men jag saknar att få gråta ut mot hennes bröst när jag skrapat knät, fått en kaka medans hon torkat mina tårar. Att få äta nygräddade våfflor i hennes kök och sitta på hennes stengumma när hon hänger tvätt, jag saknar det.
Allt det här blir nog värre då jag är skitirriterad på Remi som beter sig som idiot, samtidigt som jag är ensam, rädd för mig själv och röksugen. Nu ska jag dock krypa ner i sängen och ja.. Ligga där tills det är morgon igen, hoppas någon/några har tid att smsa med mig, det blir så ensamt annars.
Hejdå, och sov gott till er som kan.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/beckastrand/329939188/
Visa toppen
Show footer