May
Saturday 13 June 2009 photo 16/16
|
Emma Oja
Det här kommer nog bli den av alla texter som blir längst. För här finns det så många känslor som stängts inne för länge och som nästan gör för ont för att tänka på. Vi har så många minnen att jag inte vet var jag ska stoppa undan alla. Alla gånger vi vart med varandra och jag känt mig fullkomligt lyckig. Men tiden förändras och det är inte så längre. Det finns inget "vi" längre, eller gör det de? För jag vill att det ska göra det. Det känns som att jag inte bara förlorade en vän när allt började förändras, jag förlorade också en del av mig själv, och det är nog där som problemet ligger. Du hjälpte mig att få fram en del av mig själv som jag verkligen tyckte om, en del av mig som jag faktiskt för en gångs skull kunde acceptera. Men nu då, nu när allt är så annorlunda, var försvann den delen då? Vi träffades här om dagen, eller ja, vi träffades två dagar på raken och det var askul, det var inte som förr, det var lite stelt men det kändes ändå som en början. Men sen då, nu har vi inte setts eller knappt ens pratat sen dess. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär Emma, för jag känner verkligen så starkt för dig. Jag kan inte bara lämna vår vännskap. Jag är beredd att gå hur långt som helst för att rädda den, men det kan inte vara bara jag som kämpar, du måste också vilja. Tack för att du fanns för mig förut, jag önskar att vi kunde finnas för varandra lika mycket nu som då. <3
Det här kommer nog bli den av alla texter som blir längst. För här finns det så många känslor som stängts inne för länge och som nästan gör för ont för att tänka på. Vi har så många minnen att jag inte vet var jag ska stoppa undan alla. Alla gånger vi vart med varandra och jag känt mig fullkomligt lyckig. Men tiden förändras och det är inte så längre. Det finns inget "vi" längre, eller gör det de? För jag vill att det ska göra det. Det känns som att jag inte bara förlorade en vän när allt började förändras, jag förlorade också en del av mig själv, och det är nog där som problemet ligger. Du hjälpte mig att få fram en del av mig själv som jag verkligen tyckte om, en del av mig som jag faktiskt för en gångs skull kunde acceptera. Men nu då, nu när allt är så annorlunda, var försvann den delen då? Vi träffades här om dagen, eller ja, vi träffades två dagar på raken och det var askul, det var inte som förr, det var lite stelt men det kändes ändå som en början. Men sen då, nu har vi inte setts eller knappt ens pratat sen dess. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär Emma, för jag känner verkligen så starkt för dig. Jag kan inte bara lämna vår vännskap. Jag är beredd att gå hur långt som helst för att rädda den, men det kan inte vara bara jag som kämpar, du måste också vilja. Tack för att du fanns för mig förut, jag önskar att vi kunde finnas för varandra lika mycket nu som då. <3
Visa toppen
Show footer