July
Saturday 4 August 2012 photo 1/1
|
Det blev en enormt lång text, så varnar för det och känsliga läsare för en redogörelse för hur jag upplevde förlossningen.
Jag har en liten guldklimp som ligger och sover bredvid mig.. Och det hela är en sån omvälvande fantastisk och otrolig känsla att det inte är klokt.. Det känns så rätt, och samtidigt så bakvänt att man ibland inte vet vart man ska ta vägen..
Jag har uppdaterat en massa om graviditeten som kändes overklig.. Men det känns inte mycket mer verkligt nu heller.. Den senaste tiden blev det en jäkla massa besök på förlossning och specMVC som gjorde att jag kände mig totalt jäkla manglad.. Först var det livmodertappen som det skulle hållas koll på eftersom den blivit så förkortad och fortsatte förkortas en stund, så då var det besök 1 gång i veckan för kontroll, så de visste om det skulle bli en prematur eller inte..
Den 3 juli hade mitt blodtryck plötsligt skjutit i höjden dock, från att ha legat bra till under hela graviditeten. Jag fick lämna urinprov som hade protein eller äggvita, som är ett tecken på havandeskapsförgiftning. Blev akut skickad till förlossningen för provtagning och min barnmorska sa i princip att vi ses när bebis kommit ut. Väl på förlossningen dock tog de ctg-kurva, blodtryck och urinprov men inga blodprover, som jag blev inskickad för. Då var plötsligt blodtrycket normalt och äggvitan var inte alls lika hög som hos barnmorskan. Jag fick därför gå hem med nyheten om att allt bara var bra..
Torsdag den 5 juli var jag in för en sista cervixkontroll och då diskuterade min läkare med mig om andra symptom på havandeskapsförgiftning. Då jag hade fler än bara högt blodtryck och äggvita så fick jag även lämna blodprover och ett tillväxtultraljud för att se hur bebisen växte.
En vecka senare, tisdagen den 10 juli, fick jag beskedet att jo visst hade jag havandeskapsförgiftning, så nu var det bara att ligga hemma och ta det lugnt och invänta att bebis kom ut av sig självt, eller att jag blev så pass mycket sämre att de skulle sätta igång mig. Sen dess var det kontroller varannan dag för att hålla koll på mig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och nya besked angående min havandeskapsförgiftning var gång jag var in. Ena stunden var det havandeskapsförgiftning, nästa var det bara graviditetshypertoni, alltså högt blodtryck, som var problemet. Och varje gång jag kom hem kände jag mig lika manglad och förvirrad.. Kunde de inte bara vara överens istället?
Eftersom jag mådde dåligt både fysiskt, men även psykiskt av allt som hände fick jag veta att om jag inte blev drastiskt mycket sämre skulle jag i vilket fall bli igångsatt när jag gått 37 fulla veckor, för innan dess skulle det kunna bli så mycket fel med både mig och barnet, men att längre kunde jag inte gå pga mitt mående.
Tiden gick jäkligt långsamt men det fanns ett ljus för mig, i form av löftet att få bli igångsatt runt 24 juli. Jag fick aldrig något datum, men de hade ju sagt den veckan, så det var bara att hålla ut. Och på något sätt gjorde jag det med. Helgen innan den utlovade veckan för igångsättning började mina läkare jag hade oroa sig då äggvitan gick upp mer och mer för varje dag samt att mitt blodtryck låg högt trots blodtryckssänkande. För mig var det en signal om att snart skulle bebisen ut, jag skulle inte gå länge till.
Den 24 juli kom och jag fick träffa överläkaren för förlossningen för ett så kallat bedömningssamtal, för att se om jag kunde bli igångsatt eller inte. Och han talade om för mig att jag skulle försöka dra ut på det ännu längre. Där och då brast det.. I nästan 6 veckor hade jag fått komma och gå på sjukhuset, först varje vecka, sen varannan dag. Jag kunde inte planera något, umgås med någon, för ibland fick jag åka in akut när huvudvärken var så stark att jag trodde att jag skulle dö, jag fick såna kraftiga förvärkar från ingenstans att de trodde att förlossningen skulle starta vilken sekund som helst. Jag hade levt helt på standby i nästan 6 veckor och bara legat hemma och stirrat i taket, på väggen eller slötittat på tv, för att jag kände mig så manglad med endast löftet om att få bli igångsatt just denna vecka som höll mig uppe, så jag kände bara att jag inte orkade en vecka till..
Men läkaren stod på sig, för enligt honom uppfyllde jag inte de kriterier som fanns för havandeskapsförgiftning. Han bokade in tisdag 31 juli för igångsättning och gjorde en hinnsvepning för att se om saker kanske kom igång av sig självt innan och bokade in ny tid för koll av blodtryck. Därefter var det bara att åka hem.. De dagar som följde kändes hemska. Jag blev så pass ytterligare sänkt att jag bokstavligen inte gjorde annat än sov de kommande dygnen. Min huvudvärk eskalerade och jag kände bara för att gråta. Jag fick ordentliga order från flera om att ringa förlossningen och åka in eftersom jag mådde så dåligt, men jag orkade inte. Jag ville bara sova, och hoppades att allt bara skulle försvinna av sig självt snart..
Fredagen den 27 juli kom och vi åkte in för min bokade kontroll. Vi tog med oss bb-väskan ifall att något skulle hända, men jag nmig säker på att jag skulle få åka hem igen eftersom jag skulle träffa samma läkare. Jag fick göra det vanliga, ctg-kurva, blodtryck och urinsticka. Denna gång hade mitt blodtryck stuckit iväg ännu mer än tidigare och det första läkaren sa när vi träffades var just de ord jag behövde höra.. "Ja, nu är det ingen idé att vänta längre"
Jag blev inlagd på förlossningen, fick ta fler blodprover, sätta en nål som gjorde förbannat ont då hon missade flera ggr och fick sticka om igen i en arm som redan var sönderstucken efter alla blodprover de senaste 3 veckorna. Tro mig när jag säger att venerna lätt tar stryk om det tas ur samma så mycket och så ofta. Men det var samtidigt så förbannat skönt, för äntligen skulle det hända saker.
Kl 15.30 ungefär fick jag komma in på en förlossningssal i väntan på att bli undersökt för att se vilken metod som skulle användas. Innan jag blev inlagd fick jag veta att man skulle sätta en ballongkateter som skulle hjälpa livmodermunnen att öppna sig mer innan fosterhinnor skulle spräckas för att sätta igång förlossningen. Efter lite samtal kom vi även fram till att jag tidigare under dagen faktiskt börjat få värkar, även om de inte var så kraftiga.
Vid 17.00 ungefär kom en läkare för att undersöka och se hur de skulle göra med allt. Orden som hördes då var "Oj, du är ju öppen 5-6 cm redan" och jag kände att fan, då klarar jag det här galant om värkarna för att öppnas inte är värre än det här.. De skulle därefter spräcka fosterhinnorna för att vattnet skulle gå och då starta förlossningen på riktigt men det tog lite tid eftersom min barnmorska på avdelningen var fullt upptagen med en annan kvinna som höll på att föda barn i just det ögonblicket.
Vid 20.00 kom min barnmorska för att undersöka hur öppen jag var, spräcka hinnorna och sätta en skalpelektrod på huvudet. Hon tyckte då själv att jag inte alls var särskilt öppen, utan bara 3 cm och skulle därför rådgöra med läkaren då de haft olika uppfattningar. Jag minns att jag tänkte "Vad fan, hur kan 5-6 cm bli 3 cm helt plötsligt? Nog för att man känner olika, men 3 cm är ändå hälften av de 6 som läkaren sagt först"
Ca 20:45 kom dock min barnmorska in igen tillsammans med en annan barnmorska och de spräckte då hinnorna och satte skalpelektroden. Efter detta blev de värkarna jag haft sen innan garanterat starkare och jag började försöka andas mig genom värkarna vilket gick rätt hyfsat till en början. Smärtstillande ville jag vänta med, för jag visste att det skulle bli så mycket värre och det skulle ta tid innan bebisen skulle vara ute.
Runt 22 började jag dock tycka att det gjorde för ont för att bara andas mig genom värkarna och jag bad om att få börja med lustgasen. Eftersom jag bad om den nu ville de kolla om jag öppnats något mer, men uppenbarligen var det inte så. 4 cm öppen, med värkar som gjorde rätt ont och inget verkade hända. Barnmorskan bestämde att de skulle sätta värkstimulerande dropp för att se om saker skulle komma igång bättre, medan undersköterskan visade mig hur jag skulle göra med lustgasen samt tog blodprover så att de skulle kunna vara säkra på att jag kunde ta EDA:n utan att få nån reaktion som var dålig. Jag kände mig lite nere, för jag ville helst inte ta ryggmärgsbedövning då jag ogillar sprutor rent generellt egentligen och speciellt vid ställen som ryggen. Nåväl, tänkte jag, det är väl egentligen bara att tacka och ta emot, för värkarna skulle bli värre med värkstimulerande dropp, det hade jag läst och hört om.
Jag tränade ett tag med lustgasen, men det var jobbigt att ligga ner på rygg, då mina värkar främst kändes just som min mensvärk jag brukar ha, bara ännu värre. Jag fick in ett gåbord för att kunna få stå upp ett tag men direkt när jag ställt mig upp började värkarna komma ännu tätare, så när jag väl slutat med lustgasen, var det bara att börja andas i den igen för att ha någon effekt mot nästa värk, vilket ledde till att jag inte kunde stå på benen. Jag fick alltså lägga mig igen, trots att det gjorde ondare i ryggen, men så påverkad av lustgasen som jag blev, så kunde jag inte göra annat. Undersköterskan försvann iväg med orden "Ring om det är något" och jag och Fredrik blev ensamma på rummet medan jag knarkade lustgas.
Jag vet inte riktigt klockslaget, för efter att lustgasen kom in i bilden tappade jag en hel del tidsuppfattning, men ensamma inne på rummet kände jag att nånting ändrades drastiskt. Värkarna blev ännu tätare, mer intensiva och det tröck som bara den nedåt. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte i det läget, men jag kände hur hela jag spjärnade emot, som om jag kände att andas jag bara lugnt händer något som inte ska hända just nu. Jag kan inte beskriva vad jag kände eller vad jag tänkte, men jag minns att jag mitt i värken drog bort masken och bara skrek åt Fredrik att ringa på klockan för lustgasen var totalt värdelös i det läget. Och jag minns att jag blev förbannad för att han bara tittade på mig som om jag pratat nåt annat konstigt språk. När nästa värk kom som var likadan blev jag så frustrerad, det gjorde så ont, lustgasen hjälpte inte och Fredrik var just då totalt värdelös som inte förstod ett ord av vad jag sa att jag bara skrek rakt ut.
Och tack och lov för det. För det hörde min barnmorska som kom in för att kolla till mig. Hon undersökte och plötsligt blev det ett annat röj i rummet. Det ringdes på klockan och nånstans i berusningen av lustgasen hör jag barnmorskan säga att jag inte hinner få någon EDA, för nu var jag fullt öppen och det var dags för barn. Jag fick nån panikblandad lättnadskänsla. Först var det skönt att slippa EDA:n, jag ville ju egentligen inte ha den, men smärtan i värkarna gjorde att jag nästan önskade att jag kunde fått den. Samtidigt, så var jag ju fullt öppen, så jag kanske skulle klara mig om det inte tog allt för lång tid att klämma ut bebisen.
Lustgasen var fantastisk efter det läget. Med hjälp av den och stödet av barnmorskan kunde jag slappna av på ett annat sätt och sluta spjärna emot värkarna som jag gjorde innan och då gjorde det plötsligt inte ont på samma sätt. Ont, javisst, men inte alls på samma sätt när man samarbetar med sin kropp.
Jag kunde inte ligga still med bäckenet medan jag krystade dock, så jag fick ställa mig på knä och luta mig över huvudändan på sängen som hissades upp, för att underlätta förlossningen. Vilket underlättade så enormt. Jag minns att jag nånstans i det läget fräser åt Fredrik att " Det blir fan bara ett barn" innan jag återigen tog lustgas vid nästa värk.
Det jobbigaste vid krystvärkarna var när jag inte fick krysta utan bara skulle slappna av och andas mig genom dom. Jag vet inte hur jag lyckades med det, men det lyckades jag med. Att stå på knä och känna hur det bränner och spänner överallt i underlivet för att huvudet är halvvägs ut, men inte få krysta ut det alls går inte heller att beskriva. Man måste uppleva det för att förstå helt enkelt.
När huvudet äntligen var ute, gick allt så mycket lättare. Att känna kroppen komma ut var så fruktansvärt skönt, för då visste jag att det hela var över. Jag kunde luta mig över sängkanten och bara andas normalt, utan lustgasen och jag var bara så lättad. Äntligen. Smärtan sen innan bara försvann.
De ville att jag skulle ha upp barnet mot bröstet innan navelsträngen klipptes och moderkakan skulle ut, men navelsträngen var alldeles för kort för att det skulle gå. Fredrik fick klippa navelsträngen och då jag i det läget bara börjat skaka, som om jag hade frossa, fick han ta bebisen för att jag var så rädd för att tappa henne. Jag hade dessutom under förlossningen andats så mycket lustgas att jag till och från domnade bort i både armar och ben, så jag kände mig så osäker.
När moderkakan var ute, och konstaterats hel, fick jag lägga mig ner på rygg igen och fick bebis på bröstet en stund medan de undersökte mig. Jag vet inte varför, men första frågan var just "Har jag spruckit?" I efterhand känns den frågan rätt borta, det fanns massa annat jag kunde frågat istället, men det sista jag läste innan förlossningen handlade just om att spricka, så antar att det var därför.
Utvändigt sett såg allt fint ut, men eftersom någon fick för sig att anlända till världen i supermanstil, dvs med en hand först, så hade jag lyckats få bristningar invändigt istället. Att sy dom var inte alls skönt. Barnmorskan berättade att de flesta som spricker invändigt, även spruckit utvändigt och därför blev det lättare att sy, men nu fick de använda instrument för att kunna komma åt och sy.
Vid 2, 2.30 nånting var det klart och jag kunde bara sitta och andas ut. Hade fått använda lustgasen medan jag syddes för att det var så obehagligt och känsligt, inte för själva styngnen utan för att jag var så öm i övrigt. Den behagliga, berusande känslan jag hade haft var på väg att gå ur kroppen. Och jag kände mig plötsligt stolt över mig själv som faktiskt klarade av att föda med bara lustgas, eftersom det var det enda jag egentligen hade som önskemål inför förlossningen.
00.04 är lilla Freja Linnea Elizabeth född, så ca 3 timmar och 20 min tog det, från att de "startade" förlossningen. Och även om förlossningen gick så fort att jag kände att jag inte hängde med, så är jag tacksam för det i efterhand. Jag är glad över att jag slapp ligga flera timmar eller dygn med värkar som andra kan göra. Och att allt gick så lätt och smidigt. Jag hade en underbar barnmorska som guidade mig genom förlossningen på ett sätt så att jag ändå kände mig trygg och som peppade mig hela tiden.
Och nu ligger hon här. Min lilla guldklimp. Helt ofattbart och overkligt, men ack så underbart.. Mitt lilla mirakel.. En vecka gammal är hon nu. Och jag minns knappt hur ont själva förlossningen gjorde. Det är fantastiskt hur snabbt man glömmer sånt. Visst är jag fortfarande öm och har märkt att jag inte orkar lika mycket just nu. Bara att vara ute och gå är jobbigt och tar tid. Men livet är så underbart ändå.. ^^
Annons
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/beckiz88/508247361/
Visa toppen
Show footer