Det var inte länge sedan jag låg hemma och grät på helgnätterna. Jag hatade mig själv. Skämdes. Såg mig själv som ett missfoster. Någon som ingen ville umgås med. Såklart. Jag var ju motbjudande. Jag sökte tröst över msn. Pratade med tjejer i samma sits. Som satt hemma. Av olika anledningar men med samma sinnelag. Samma ångest. Samma självhat. Jag kände hur jag ville hjälpa. Sträcka ut en hand. Men svag som jag var då, kunde jag bara först hjälpa mig själv. Ta tag i saker. Tänka om. Omvärdera. Vadå “ingen vill vara med mig?” hade jag verkligen försökt? Var det inte så att jag nekade förslagen och valde att gråta istället? Jo, jag valde ensamheten. Jag tog tag i mig själv. Tog hand om mig själv. Satsade stenhårt på JAG ÄR BRA och log åt mig själv i spegeln.Såg till att inte titta ner på mig själv. Stod högt på klackar. Men jag tittade aldrig ner. Bytte tankebanor. Jag är inget freak. Jag är i en svacka. Jag hatar inte mig själv. Jag hatar situationen. Idag - nu - är jag någon annanstans. Jag tar för mig. Jag ser till att jag mår bra. Att jag behandlar mig själv rätt. Det är ett heltidsjobb. Varje fucking dag jobbar jag med det. Men det är världens bästa jobb. För attt få må bra, utav egen viljekraft och egen hjälp - är världens bästa lön.

Annons

The photo has no tags

Anonymous Wed 16 Sep 2009 01:59

Riktigt tungt skrivet:P

1 comments on this photo

October 2010