Happ, nu har man kommit hem till Sverige, det man längtat så länge efter. Det känns så sjukt skönt att träffa släkt och vänner. Men när man väl träffar släkten så känns det som om man såg dom för inte så länge sedan. Den enda som var förendrad utséendemessigt var min aldra bästaste vän Anna Brahed. Hon har färgat håret, alltid så snygg. Hon har hjälpt mig en hel del att känna mig bättre dom här dagasrna då jag inte har mått så bra. Självklart känns det jättebra att komma hem till hemlandet men känslor väcks upp och tankar flyger förbi i huvudet. Och man vet inte vad man vill göra månader, år fram över. Det är en jobbig tid detta läsåret i Frankrike men jag lär mig så sjukt mycket och har fått så många nya vänner, så jag vill inte bara lämna dom nu. Jag vill göra läsåret fullt ut och sen åka någon annan stans. Jag kommer alltid kunna hälsa på överallt. Men nu är jag här och efter mitt lilla gråtutbrott så pratade jag ut med både mamma och pappa och det känndes jättebra, dom finns alltid där för mig och vi pratade ut om allt. Nu känns allting plötsligt betydligt bättre. Och efter mitt besök hos Anna så släppte tunga stenen i bröstet, hon får mig att känna mig så värdefull och som vanliga gamla Frida. Vad skulle jag göra utan henne? Bilderna är från den 23/12/07. Vi firade mormor och morfars 50-års bröllopsdag som var en överaskningfest,.. Pappa var schaufför och hämtade dom.

Annons

The photo has no tags

September 2009