October
Sunday 19 July 2009 photo 1/1
|
((Jag har inget Word på datorn jag sitter på så jag skrev här istället så ingen tror det är någonting speciellt som hänt. Läs om du är uttråkad))
Jag var alldeles ensam i min säng. Fanns ingen som någonsin skulle kunna förstå vad som hänt. Att folk skulle undra, fråga och försöka förstå... det skulle bli så att folk viskade bakom min rygg. Säga saker de trodde att de visste någonting om. Men inte kunde jag berätta. Vad fanns att säga? Min olycka var väl min egen att bära med mig till graven? Vad jag visste så var väl jag den enda att veta? Inte kunde väl... Nej, jag kan inte ens tänka tanken mera. Hur allt bara kunde rasa efter en enda händelse. Ett misstag som vem som helst kunnat göra. Nej, livet var hårdare än det borde och vem som helst kan hamna i skiten som jag nu gjort. Hela min själv gjorde ont, smärtade som om det vore fysisk smärta. Jo visst fanns blåmärkerna där, men de gjorde inte alls lika ont som det andra. Åh vad jag inte klarar det här! Mitt hjärta dunkade helt i otakt med mina tankar och fast i mina tankar var jag. Klev upp och satte i någon dålig skiva i CD-spelaren och sedan lade mig i sängen igen, stirrade på andra sidan - in i väggen. Ingenting som någon någonsin skulle kunna säga skulle kunna göra det här ogjort... jag stängde mina ögon och bad för hela min själ att jag skulle kunna låta bli i alla fall ångesten. Minnena välde fram inför mina stängda ögonlock och jag slog upp dem i förfäran med tårarna strömmande. Låt mig slippa!
Jag var alldeles ensam i min säng. Fanns ingen som någonsin skulle kunna förstå vad som hänt. Att folk skulle undra, fråga och försöka förstå... det skulle bli så att folk viskade bakom min rygg. Säga saker de trodde att de visste någonting om. Men inte kunde jag berätta. Vad fanns att säga? Min olycka var väl min egen att bära med mig till graven? Vad jag visste så var väl jag den enda att veta? Inte kunde väl... Nej, jag kan inte ens tänka tanken mera. Hur allt bara kunde rasa efter en enda händelse. Ett misstag som vem som helst kunnat göra. Nej, livet var hårdare än det borde och vem som helst kan hamna i skiten som jag nu gjort. Hela min själv gjorde ont, smärtade som om det vore fysisk smärta. Jo visst fanns blåmärkerna där, men de gjorde inte alls lika ont som det andra. Åh vad jag inte klarar det här! Mitt hjärta dunkade helt i otakt med mina tankar och fast i mina tankar var jag. Klev upp och satte i någon dålig skiva i CD-spelaren och sedan lade mig i sängen igen, stirrade på andra sidan - in i väggen. Ingenting som någon någonsin skulle kunna säga skulle kunna göra det här ogjort... jag stängde mina ögon och bad för hela min själ att jag skulle kunna låta bli i alla fall ångesten. Minnena välde fram inför mina stängda ögonlock och jag slog upp dem i förfäran med tårarna strömmande. Låt mig slippa!
Directlink:
http://dayviews.com/bettty/392245489/
Visa toppen
Show footer