May
Wednesday 10 August 2011 photo 29/35
|
"Till mina älskade"
Jag låser dörren.Lars har gått ut.Mamma är på jobbet och ingen sköterska är här för att "ta hand om mig".Herregud, jag är ju för f*n sexton!
Jag tänker tillbaka. Långt tillbaka.Försöker minnas.Tårarna rinner ner för mina kinder.Om bara Sara vore här.Då skulle vi sitta med varsin kniv.Höra hur My Chemical Romance, och GreenDay som jag nyligen börjat lyssna på och tyckt att dom varit ganska bra, och kanske höra hur någon Tokio Hotel låt, som texten var min dagbok, dunka ur dom svarta högtalarna jag fått när jag var fjorton.Musiken skulle fara rätt in i våra ådror och ut igen på täcket som vi senare brände upp. Just då,i det ögonblicket,gjorde jag just det.Struntade fullständigt i den gamla tanten som bodde under oss som ändå skulle bli döv och kanske dö snart.Höjde så högt det gick på högtalarna och lät musiken strömma in igenom mina ådror och känna hur tårarna rinna som ett vattenfall från mina kinder.
Jag stänger av mobilen.Jag vet ändå att dom kommer ringa.Men inte den här gången.Inte ens Davve.Nu orkade jag inte längre.Jag måste bestämma mig. Kniven,Vattnet,Pistolen (om jag nu fick tag på en), medicinen eller repet.Någon av dom skulle jag behöva ta till mig-den här gången i alla fall. En sak var i alla fall säker, kniven skulle jag nog inte kunna genomföra, jag skulle kunna hindra mig själv i sista sekunden,tänka att, nej jag vill inte dö,jag har inte levt mitt liv klart,jag har inte sagt jag älskar dig.. Och inte heller vattnet, för jag kunde inte gå ut, nej det kom inte på fråga! Jag trodde inte heller på repet,eftersom vi inte hade någonstans att hänga det i, utan att grejor gick sönder, i onödan om jag råkade "inte dö". Alltså hade jag ett alternativ kvar.Jag går ut ur mitt rum, och in till toaletten, där mammas alla mediciner står. Hon hade en massa mediciner, för allt,deprission, som jag absolut inte tog, magvärkstabletter, om det nu hette så…Och för några av hennes sk sjukdomar. Jag tog med mig lite av varje och gick sen ut till rummet där Lars sov och öppnade hans bag som var full med kläder.Där låg den.Hans mediciner till Epilepsi, som jag inte visste något alls om.Han hade bara berättat att han fått diagnosen när jag var 12,13. Det var någon riktigt knepig epilepsi, och han försökte förklara, men jag orkade inte lyssna, för jag fattade ändå inte va han snackade om.. I alla fall så tog jag ungefär halva hans lilla "förråd", eller ja..Typ nästan en och en halv fjärdedelar… Jag visste ju att han behövde dem. Jag stängde snabbt bagen och samlade alla piller i en liten skål jag tagit från mitt rum och precis när jag kommer till hallen,ringer det på dörren.Jag kollar försiktigt i dörrhålet,eller vad det nu heter. Det är Anita. Jag suckar tungt och torkar snabbt av mascaran från mina kinder och låser upp.
-Heeej, jag undrade bara, är din mor hemma? Frågar hon vänligt. Bakom henne står ingen mindre än Julia. Jag försöker vara trevlig och stänger dörren en aning.
-Ehm…näe…hon..hon är på jobbet…typ..säger jag och sneglar på Julia.Den j*veln.
-Okej…Men säg till henne att ringa när hon kommit hem! Och du, kan du ta och sänka volymen en aning? Vad gör du igentligen, har du fest? Isåfall kanske J…
-Nej, nej jag har inte fest.Men jag kanske kan sänka volymen, men jag tycker du får vänja dig att höra musik nån dag i veckan faktiskt! HEJDÅ!säger jag och smäller igen dörren. Utanför hör jag hon muttra lite om att hon var otrevlig, hur kan du gå med henne?Hur står du ut? Jag fnyser åt henne och tänker att hon kommer nog att bli glad när jag försvinner..Det var ju som sagt Julia som sett till att jag blev ensam för ett halvår.
Framför mig ligger det.Allt som legat i luckan under sängen. Foton,"kompissmycken",brev,ringarna,kniven som varit hennes,hennes hår ihopflätat med mitt i ett armband (lite löjligt,men vi var faktiskt 8)och massa mer saker. Framför mig ligger även penna och block.Jag hör hur musiken dånar i mina öron.Snart blir jag nog döv.Jag hör ett svagt dunkande från gummans käpp från våningen under.Klassiskt. Jag greppar pennan, ser hur mobilen darrar för sjuttielfte gången. Gnager lite på pennan. Tänker.Sen börjar jag.Skriver,suddar, skriver igen,försöker skriva någonting vettigt,någontigt flashigt som Davve tipsat om när jag skulle skriva till min pappa,eller till han som jag trodde var min pappa. Jag skickade aldrig det dära mailet. Efter ett tag så blev mitt "avskedsbrev" klart,och så här löd det:
Till mina älskade…
David.3 år.3 år har det gått och jag glömmer fortfarande inte det ögonblicket när du förbannade tunnelbanan när du blivit avknuffad av några fulla stockholmare.Själv var vi ju inte heller så nyktra..Jag skrattade så att jag grät, och du stog där och kollade surt på mig. "Va äre,j*vla unge?!" Väste du.Kommer du ihåg vad jag svarade? "Din olycka,vill du ha skjuts eller?Morsan kommer snart,hon kan skjusta vartsomhelst, för du verkar vara en schysst typ.."Alla minnen jag delat med dig, under dessa tre "lyckliga" åren.
Följ inte efter mig.Det bringar er bara olycka och sorg.För människor som ni,är älskade av många människor.Medans människor som jag är bortglömda. Som sagt,följ inte efter mig ner i graven, eller vart man nu kommer.Jag vill att ni ska lova mig en sak, kasta inte bort era liv på att sörja mig och på att dö för min skull, om fallet nu vore så. Lev erat liv! "Lieb Die Sekunde Hier und jetzt, halt sie fest! Sonst ist sie weg".
Jag klarar inte av något mera.Jag har tänkt igenom detta i nästan 4 år nu,kanske mer…5. Och nu Vet jag att jag måste göra det här. Jag har lovat en sak, och löften måste man hålla.Om jag inte höll mitt löfte vore det en tecken på att jag inte älskade den personen, enligt mig.Så jag måste hålla det. Vi syns där nere i det lilla underbara svarta,min älskade vän…
Glöm mig inte,är ni snäll.Och kom ihåg,mitt hjärta är stort,men min kärlek till er är enormt mycket större,så håll erat löfte-och gör inget dumt.
Eran Lol.
Jag stänger blocket och lägger ner den med alla andra saker ner i luckan och puttar till sängen så att ingen kan komma åt den. Tar fram en starköl och alla piller-medicinerna som skulle hjälpa mig bort härifrån. Jag försöker ta dom i en enda veva, men får ta in alla i omgångar.Det är kanske tio kvar av Lars och mammas medicin, men dom får jag inte in i min fulla mun som var fylld med säkert 20-30 tabletter.Tar en klunk av ölen och tar ett djupt andetag och lyssnar till dom vackra orden "Komm und hilf mir fliegen- Leih mir deine flügel……." och hör gumman dunka med käppen som en galning därnere,innan allt blir svart..
Taaack så sjukt mycket för alla era kommentarer!!:D Det är verkligen kul att se att det finns folk som gillar mina "böcker" och fics:D
Kommentera för mera übersötisar:*<3.D
Comment the photo
HON FÅR INTE DÖ D:
seriöst, måste ha mer D: <3<3
NEEEEEEEEJ hon får verkligen inte dööö!!
hon måste leva!!!
säger som THnoise jag lipar som en liten barnunge!! :''(<3333333
mer kmr snart;)<3
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/444335856/
Visa toppen
Show footer