May
Wednesday 10 August 2011 photo 30/35
|
Dör hon eller överlever hon?!:O
Hihi, det får ni snart veta::P<3
Tack så sjuuuuukt för era kommentarer:****
"Vi är två hjärtan i samma kropp…"
Jag vaknar på sjukhuset,omgiven av Davve,Lars och en läkare som ser ut att vara i 25-30 årsåldern. Davve håller min hand hårt.Han har gråtit,det ser jag på honom. Läkaren ser menande på dom och sen vänligt på mig.En sköterska kommer in.
-Hej Lov….Lol..Säger han vänligt. Hur mår du? Jag ser mig omkring.Det är ett vitt litet rum, MED ETT FÖNSTER!!! YESSSS!!! Tänker jag och upptäcker snabbt att jag borde svara på hans fråga, annars tror dom att jag är döv eller senil…
-Ehm…jorå…bra…säger jag och kollar ner i täcket.
-Vill du prata med någon om det som hände? Frågar han igen, lika vänligt som förra gången.
-Nej…nej..inte nu..jag vill bara hem.säger jag.
-Du har..du har svalt en massa piller, mediciner.Du har legat i koma i cirka en och en halv timma.Du kommer få åka hem om kanske en halvtimme. Säger han och lämnar rummet tillsammans med sköterskan.
-Är det bra med dig? Frågar Lars och ställer sig på min vänstra sida. Jag suckar tungt.
-Jorå…Han sa ju att det var coolt så jag antar det…säger jag. Han drar lite på smilbanden och pillar lite på blommorna som står bredvid mig där det står "Krya på dig-D" Davve alltså.Jag kollar på honom. Han ser rakt in i mina ögon, och tycks har gjort det ett bra tag.
-Ehm….hur är det med dig då? Frågar jag honom och han försöker le.
-Jorå…Hyfsat bra om man utgår från att min bästa vän just försökt ta livet av sig…säger han och det hugger till i hjärtat och klumpen växer.NEJ.NEJ,LOL. SER DU INTE ATT DET STÅR MÄNNISKOR BREVE DIG ELLER?! J*VLA PUCKO! Jag biter mig i läppen.Suckar. Fäster blicken mot barnprogrammet som går på tv:n. Tar fjärkontrollen och byter kanal.Men vad hjälper det?Det finns fortfarande inget att se på.Fortfarande ingen mening att glömma allt.Fortfarande ingen mening med livet. Jag kollar på fönstret. Det är ganska stort.Jag undrar om dom har lås på dörrarna….
-På vilken våning är vi på? Frågar jag Lars.
-Sjunde,hurså? Frågar han och kollar fundersamt på mig.Jag rycker på axlarna och känner hur Davves kalla händer börjar vandra upp mot såren.Jag hejdar honom och ger honom en menande blick. Men han kollar bara sårat tillbaka. Jag kollar ner i golvet. Lars går därifrån.
-Jag lämnar dig inte, fattar du det? Frågar Davve allvarligt. Jag lämnar dig ALDRIG hädanefter! Han nästan ryter åt mig.Jag kollar upp på honom med gråtfärdiga ögon.
-Jag fattar inte….jag fattar helt enkelt inte hur du kunde göra något sånt…Kunde du inte bara sagt som det var?! Va!? Tror du inte att vi finns där för dig, vad det är är? Även om vi inte kunde göra något?! VA?! TROR DU INTE DET?! Ryter han.
-Davve…Jag vet att ni finns..Och det gör jag med..Men efter….Efter allt…Bråket mellan Jakke och Tom osv så….jag …..jag orkade inte mera..Jag pallade inte att….säger jag men kan inte avsluta meningen.
-Men kunde du inte bara berättat? Du…jag…vi..Förlåt om vi gjort något som sårat dig..Vadsomhelst! Vi kanske inte ens märkt det…Men snälla, kan du inte förlåta oss och förklara vad det är?...Jag skulle vara jättetacksam om du gjorde det..bönar han och kramar min hand ännu hårdare.
-Det är inte erat fel…Det är inte alls erat fel…Det är ingens fel..Det…det är mitt fel…Jag borde gjort det för längesen.Borde brutit cirkeln..Sagt som det var…säger jag tyst.Han suckar och ställer sig upp och lägger sig tätt intill mig.
-Jag älskar dig så sjukt mycket,Lol….viskar han i mitt öra.
-Men jag älskar dig mer…viskar jag tillbaka och slumrar till i kanske tio minuter innan jag åker hem.
Hemma är det tyst.Mamma sover och Emanuel och Anette sitter och fikar. Lars och Davve följer med mig in i mitt rum där allt är nedstökat av alla som tagit mig därifrån kvällen innan.
-Okej…Din nya dörr kommer snart..Den förra måste dom göra sönder..säger Lars och pekar på platsen där min älskade dörr suttit i säkert sju år. Jag börjar genast plocka upp alla kläder och sängkläderna som ligger på golvet och kollar om allt är ok, som det som tur är är.Jag kollar på min mobil. Jag ler och visar Davve. 78 missade samtal och 57 nya meddelanden, alla från Davve,Tom,Jakke och Lars. Jakke och Tom…
-Jag tror jag klarar mig själv nu ett tag…säger jag.
-Okej..Jag har ringt skolsyster och hon har kontaktat skolkuratorn och du skulle komma till henne…
-NEJ.Aldrig i livet att jag går till en sån bajskurator! Hellre DÖR JAG! Väser jag.
-Det är för ditt eget bästa….börjar Lars.
-Mitt eget bästa? Ja, men då är det MITT val! MITT LIV,MINA BESLUT! Och jag väljer att spola kuratorer och psykologer som låstas veta allt och som försöker göra kundernas liv bättre med betalning, HELT VÄRDELÖST! Säger jag och kör ut honom från mitt rum. Jag hatar verkligen psykologer. ALLA, inklusive EMANUEL.Eller rättare sagt, SKÄRSKILT han!
-Du kan gå nu också…Och kanske du kan ta reda på hur det är med Tom och Jakke?...frågar jag Davve.Han suckar tungt.
-Hörde du inte vad jag sa på sjukan eller? Jag lämnar dig ALDRIG! Och jag tror nog jag kan snacka med dom…Typ..
-Davve…Snälla…Jag ska ta och sova och Emanuel och Anette är ju här! Och…ja…jag tror inte det kommer att hända något…säger jag. Men tack för att du hjälper mig med grabbarna…Jag hatar verkligen att dom gör så här…
-Jamen det gör jag med än gärna, jag vill ju också få stopp på dom! Men är du säker då? Kan du lova mig, eller det är såklart du inte kan lova något, du lovade ju inte förra gången!! Ledsen,Lol…Men jag kan inte lita på dig på det området….Men aja…Jag ger dig en chans..
-Snälla….förlåt….bönar jag innan han går ut igenom dörren till trappan. Jag suckar.Dumma dumma unge! Varför kan du inte göra NÅGONTING rätt för en gångs skull !? Jag går runt i mitt rum och klandrar mig själv ett bra tag innan jag kommer på.Blocket. Jag rusar fram till sängen och puttar undan den så att luckan blottas.Den ligger orörd.Jag pustar ut,skjuter tillbaka sängen och lägger mig utmattat på den.
Nästa dag är det skola igen. Jag hoppas ingen har hört något om gårdagen, fast det är såklart dom gjort det…Men konstigt nog har jag inte alla blickar på mig, vilket känns skönt,men ändå lite obehagligt.Isället har Tom och Jakke, som inte går med oss till skolan,alla blickar på sig.Varje gång dom ser varandra kollar dom hotfullt och ilsket in i varandras ögon. Efter skolan drar jag och Davve in Tom och Jakke, in på handikappstoaletten. Klockan är halv 4 på en fredag,så att ingen är i närheten. Dom kollar irriterat på varandra.
-Okej…Jag antar att jag börjar den här gången..Ni kanske vet vad som hände i går?....frågar jag lite tyst för att ingen idiot ska höra.Dom kollar förvånat på mig.
-Näe, vadå?...frågar Tom oroligt.Jag kollar osäkert på Davve.Han skakar på huvudet.
-Du får berätta,Lol…säger han och suckar.
-Jag…ja…efter det som hände i parken så…ja…ni får gissa själv, ni såg väll att det kom ambulanser där..säger jag. Dom båda kollar fortfarande sådär oroligt och förvånat på mig, som om de inte trodde mig, eller inte ville tro mig.
-Du…försökte du..börjar Jakke.
-Ja.svarar jag snabbt. Det blir tyst. Förlåt.Men jag klarade det inte mer..
-Det är Vi som ska säga förlåt.Det var Vi som bråkade, och vi vet båda två att du hatade att se det..säger Tom och kollar ner i backen.
-Nej.Det var inte erat fel.Men ni gjorde väll det ännu lite värre, men det var absolut inte erat fel att jag försökte…att jag var självmordsbelägen,om man säger så. Och…jag..jag vill verkligen veta varför ni gör såhär mot Oss.Jag menar,vi klarar inte av att se er göra såhär längre.Så snälla, kan vi inte ta och reda upp det, utan knytnävar? Frågar jag. Dom båda suckar tungt.
-Jag….jag vet inte…inte nu i alla fall…Jag är ledsen, men det får bli en annangång…säger Tom och går ut från toaletten,och vi försöker inte hindra honom.Vi visste att han skulle reagera så.
Efter skolan har min nya dörr kommit,med lås och allt och jag hoppar av glädje! Senare ringer Tom.
TJENARE…JAG…JAG UNDRA BARA OM DU VILLE SES IKVÄLL…OCH TYP..JA, BARA CHILLA NERE VID PARKEN..?
JAVISST,LÅTER NICE..SES 18 DÅ! Säger jag och märker inte och inte heller reagerar på att det var TOM som ringde och FRÅGADE OM VI SKULLE SES och CHILLA NERE VID PARKEN. Men plötsligt kommer jag på mig själv.Mitt i allt elände. Det var självklart att vi skulle ses vid parken och chilla, kanske ta en öl eller tre och sen kanske gå hem till hans place.Det var självklart att vi skulle vara tillsammans. Inte jag och Jakke.Jag och TOM.Vi var ett.Som Lars Winnerbäck sjunger i "Du min vän i Livet"- "Vi är två hjärtan i samma kropp…..Du bär min luft,i ditt bröst"… Det var Han som jag älskade.Han som jag skulle dela mitt liv med, resten av livet.
Va tkr ni? Gjorde hon rätt val? (haha, lol på mig, men har tråkigt och vill veta va ni tkr^^)
Tack ännu en gång för era kommentarer^^ det värmer:')<3
Kommentera för en till del/kap!:D<33
"Vi är två hjärtan i samma kropp…"
Comment the photo
jadå;) kommer en till del om ngn läser^^:P<3
ja hon gjorde rätt val ^^ han verkar ha mer innanför pannbenet än vad jakke har :D <333
men mitt problem är att jag jämt ser Tom Kaulitz framför mig men aja de går nog snart över ^^
Men tack söt:D<33
vetdu hur jävla fucking glad jag blev när hon inte var död?! ;o<3
haha, puss på dig sötiiis :*
jag tycker att hon gjorde rätt val, för jag tycker jakke verkar.. ja, vara en player. fast även dom som är player hittar kanske den rätta någon gång..<3
och ja, det tkr jag med^^ (haha lol det är ju ja som skrive den^^:P)<33
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/444411010/
Visa toppen
Show footer