May
Saturday 13 August 2011 photo 69/134
|
68
Jag och Bill satte oss i hans bil kanske en halvtimma efter att vi kommit hem. Jag hade ännu inte hämtat mig än, och satt helt mållös tyst i bilen.
-Älskling, vad som än händer, så finns jag här, ok?....säger Bill plötsligt och lägger en hand på mitt lår. Jag rycker till och ser på honom.
- Tack Bill…du anar inte hur mycket det betyder för mig…säger jag med hela mitt hjärta. Gustav hade också kommit hem vid det här laget och fått reda på det, och hade också varit ett stöd. Det tyckte jag var väldigt gulligt av alla att vara så förstående.
Vi kommer fram ganska snabbt, och vid polisstationen är det såklart massor med press.
-Bill! Bill, vad har hänt?! Bill, kan vi få en intervju?? Ropar de efter oss, men vi ignorerar dom och går in i den stora byggnaden.
- Hej…vi skulle komma hit angående Alexander Cedenberg…säger Bill till expediten när vi kommer in. Jag klämmer lite extra hans hand av en blandning av rädsla och sorg.
- Ja! Följ efter mig bara! Säger expiditen och går först in i en lång korridor. Hon öppnar en dörr och ler innan vi går in. Där inne sitter han. Han rycker till och kollar upp. Min mascara jag hade när jag hälsat på honom var totalt borta och en tår ramlar ner för min kind. Bill ser ner i golvet då en polis kommer in i rummet.
- Hej, Daniel Braun! Säger han och skakar hand med oss och gör en gest mot bordet där han sitter.
- Ok…vi har beslutat att ta det här till rätten, och förmodligen kommer Alexander få 6 månaders fängelse, eller böter och ungdomshjälp. Säger han sansat. En tår trillar ner för min kind och jag kollar ner i bordet. Bill nickar och kramar min hand.
- *host* Vill ni två växla några ord så kanske ni kan göra det efter att du skrivit under några papper, för visst var det så att ni bor här ensamma? Frågar han. Jag nickar långsamt på huvudet och skriver under papprerna jag får och så lämnas vi ensamma. VI är knäpptysta i några minuter av tårar.
- Snälla gråt inte mer….ber han och jag ser honom i ögonen för första gången.
- Hur ska jag inte kunna gråta när det hänt något sånt här med min älskade bror? Vet du hur mycket du får böta? Det är mer än du har, och någonsin kommer ha, och annars fängelse, Alex! Säger jag och fäller några tårar till, som han förvånansvärt torkar bort.
- Förlåt…förlåt för allt…du anar inte hur mycket jag ångar mig…jag älskar dig, och jag vill inte att du ska gråta över mig…säger han och fäller en tår..jag torkar bort den.
- Förlåt för att jag var så hård…jag borde inte lekt mamma…börjar jag.
- Nej, du gjorde alldeles rätt…jag behöver en mamma som ser till mig. Skrattar han. Jag ler lite svagt.
- Ja, det kanske du behöver…säger jag och ler.
- Ursäkta, men vi måste ta in honom nu…säger Daniel. Jag nickar sakta.
- Ta hand om dig, lillebror…säger jag och kramar om honom innan de tar honom till häktet..
- Är du ok, gumman? frågar Bill. Jag nickar lite glatt. Vi går ut till bilen där pressen står och trycker som förut. Vi kör snabbt därifrån och är snart hemma.
- Hur gick det gumman? frågar en sansad Emma när vi kommer hem. Hon kramar om mig varmt.
- Jorå…det är bra…han skulle antingen få böter eller 6 månaders fängelse, och ungdomsvård…säger jag och ler lite svagt innan jag får en kram av Tom och Gustav.
- Någon som är hungrig? Klockan är ju faktiskt redan 22! Säger Bill.
- Ja, lite…säger jag lite tveksamt.
- Ok! jag ringer efter pizza! Säger han och så, efter kanske en halvtimma, sitter vi alla runt vardagsrumsbordet och käkar middag framför tv:n… ’Nu skulle Alexander varit med…’tänker jag, han älskade pizza! Jag ler varmt och kysser ömt min vackra och älskade pojkvän. Han kollar konstigt på mig.
- Det var oväntat! Säger han och besvarar kyssen.
- Jag älskar dig! Säger jag bara och kurar ihop mig i hans famn.
- Jag älskar dig mer…viskar han i mitt öra och det känns helt plötsligt som om det bara är vi två, i hela universum…
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/466149437/
Visa toppen
Show footer