Saturday 13 August 2011 photo 103/134
|
102
-Ja, alltså hunden blev rejällt skadad, läkarna vet inte om det går att fixa…. det kan bero på er hunds försvarsmekanism, så att säga….Säger poliskonstapeln. Jag kan knappt tro det. Jag sitter fortfarande i chocktillstånd med Tom bredvid mig. Jag stirrar tomt in i väggen utan tankar, utan vilja att ens stå upp rakt. Polisen fortsätter.
- Jag tror ni förstår att med detta måste ni antingen avliva hunden eller lämna in honom på ett ställe för hundar som honom. Där ingen hund kommer till skada. Men hursomhelst kommer ni får betala böter på 1500 :- (svenska räknade pengar).
- Kommer han få gå fritt på hundstället? Hör jag Tom fråga. Jag sitter fortfarande och stirrar in i väggen.
- Tyvärr, nej. Hundarna får en liten cell så de inte ska skada varandra, men de får såklart gå promenader och få den motion de behöver.
Jag hörde vad han sade. Men jag orkade bara inte tänka…Det kändes bara för mycket. William skulle inte få leva i ett hundfängelse. Då lämnades bara Ett alternativ….
Det kändes inte alls bra att tänka tanken men det var så det måste bli…
Jag uppfattade inte de sista orden men jag sen fick vi i alla fall fylla i papper och åka hem. De tog William tills jag hade fattat mitt beslut.
Inte förrän jag kom hem kom tårarna. Jag rusade upp på rummet och lät tårarna komma. Jag grät säkert i en halvtimme innan det knackades på dörren. Då kom Alex och Tom in.
-Älskling….älskling hur mår du?....frågar Alex försiktigt på svenska. Jag snyftar till.
- Jag orkar inte….suckar jag.
- Vi kom med lite varm choklad och nudlar….Vi ska till studion ikväll….så vänta inte uppe…säger Tom.
- Tack…får jag fram innan Alex går.
- Älskling….polisen ville att du skulle ringa om Willie senast i övermorgon….och sen tror jag du måste börja packa…..Turnén börjar ju snart….Men tänk inte på det nu, du behöver sova…..Vi ses sen…. Älskar dig….säger han bara. Jag log trött och kysste honom.
- Tack älskling, jag älskar dig mer…..säger jag innan han går ut. Jag sätter mig upp och börjar smutta på nudlarna då dörren öppnas igen. Jag räknar med att syna en hiphopare, men får istället se hans tvillingbror…
- heeej…..hur är det? Frågar han sådär gulligt som bara Bill Kaulitz kan. Jag ler stort och kramar om honom.
- jodå….det är ganska bra….bättre nu när jag fick nudlar….fnissar jag. Han ler lite försiktigt och sätter sig bredvid mig.
- Du ska veta att vi finns, Emma….Att du kan berätta om något är jobbigt…Jag vet hur Tom kan vara, lite för skämtsam ibland, inte visa sina riktiga känslor ibland….men det är bla därför att han liksom är en sån kille….Och han och jag har ju också varit i din situation, så han vet inte riktigt hur han ska klara det utan att gråta inför dig. Han har väldigt svårt för det, ska du veta. Han är inte som mig direkt på det planet. Han Kan bara inte gråta inför någon annan än mamma eller mig. Och så släpper han inte in någon annan in i hans hjärta, förutom de närmaste. Och jag Vet att du är det Bästa som hänt honom sedan karriären och allt. Jag kan se det på honom. Du kan aldrig förstå hur mycket han älskar dig. Det är helt sjukt! Han pratade om dig Non Stop innan ni var tillsammans! Skrattar Bill. Jag blir alldelles röd om kinderna.
- Du, då ska du veta Alex! Fnittrar jag. Då är det hans tur att bli röd som en tomat. Då kommer den Andra tvillingen in, och mina kinder blir alldeles varma.
- Och exakt vaaad fnissar ni åt? Säger han med en viss oro i rösten.
- Diiiiig kanske! Skrattar Bill och ställer sig upp.
- Ska vi åka då? Frågar Bill sen.
- Japp, byebye honey! Säger Tom och gör en slängkyss som jag varmt omfamnar på vårt lila egna vis…
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/475792968/