May
Saturday 13 August 2011 photo 129/134
|
128
Resan tog inte lång tid, och det var bra, för jag var verkligen stressad och uppe i varv.
Bill satt bredvid mig, och var med mig varje minut, från huset, till sjukan.
När vi kom fram, skjusade de fram mig in till förlossningsavdelningen, där läkare väntade.
-Hur längesen är det sedan vattnet gick?
-en kvart.
-Okej, förbered förlossning genast.
De lade mig i den ställning jag förberett mig på (och som jag alltid sett på tv), och en barnmorska kom fram till mig.
-Vill du att Bill ska komma in?...frågade hon vänligt. Jag stirrade på henne. Va f*n menade hon?! Såklart Bill kunde komma! Hon såg nog det, och log bort mot dörren, där Bill några sekunder senare kom ut.
-Älskling….
- Bill, jag älskar dig…var det enda jag fick fram… en tår föll från min kind. Han torkade snabbt bort den.
- Jag älskar dig mer….Du kommer klara detta. Vänta bara…log han stort, och såg också ut att börja gråta…
- Ok…Du kan börja krysta! Hörde jag en läkare säga… jag tog ett djupt andetag, och såg på Bill.
-Förlåt, om jag förstör din hand nu, älskling…log jag nervöst och började krysta…
Någon timma senare…
-Åh, älskling, du var så duktig!....hörde jag Bill, med gråten i halsen.
-Vill du klippa navelsträngen? Hörde jag barnmorskan fråga Bill. Jag skrattade till. Han log.
- Visst. Skrattade han och tog emot saxen. Själv tyckte jag det såg hemskt ut…Men såfort jag fick barnet i min famn, upptäckte jag en sak, som alla läkare också gjorde.
-SHIT BILL….väste jag, och gav barnet till honom. Han såg oförstående på mig, och backade för alla läkare och barnmorskor…
Ännu en gång fick jag krysta på, men inte lika mycket, och länge, bara några minuter.
-Omg….hörde jag Bill kippa.
-Klippa? Sade barnmorskan igen. Han nickade stumt och tog emot det andra lilla knytet. Jag andades tungt. Jag kunde inte fatta, att jag fått ut Två huvudet på mindre än två timmar.
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/482110875/
Visa toppen
Show footer