May
Sunday 14 August 2011 photo 12/26
|
Kapitel Elva
En morgon satt på gatan, och försökte skramla ihop pengar (vi låg alltid efter med hyran).
Jag spelade "Chrystal Ball" av P!nk, på min gitarr som mormor köpt åt mig en gång i tiden, och menade varenda litet ord. Jag märkte inte ens den långa mannen i de snygga dyra skorna som kom fram och lyssnade.
När sista ackordet var spelat, suckade jag tungt, och insåg att jag måste gå hem. Då var jag 17, knappt 18. Någon vecka senare bara skulle jag stå framför publik på skolan och sjunga.
"Det där var….verkligen vackert…" fick mannen fram, och nu fick jag äntligen upp ögonen för honom. Han hade mörkt slickat hår, och en rock som såg ut att vara nog dyr för någon som hade pengar till mat och annat fint krafs. Han log varmt mot mig, och sträckte fram en bunt sedlar. Jag flämtade till.
"Nej, sir…Så mycket kan jag inte…."
Han log varmt igen, och nickade villigt.
"Ta emot dem, unga dam. Du har talang." sade han, och lade bunten i handen på mig, innan han med ett stort leende gick iväg.
Jag stod kvar. Helt stum.
För pengarna kunde jag stolt lämna hyran i tid och köpa mat, och en ny mopp (våran hade vi haft sen jag var liten, och den var inte så fräsch).
Bara 2 veckor senare (och 2 dagar ifrån min födelsedag), ägde skolans soare rum.
Jag var nästan sist. Det var bara en liten del av teatern som var slutet. Och den här gången kände jag inga som helst tvivel, eller rädsla.
Jag hade hittat hem.
Jag visste, att den här gången skulle jag klara det.
Den här gången skulle jag sjunga klart låten.
Den här gången hade jag också ett band bakom mig. Det var några tjejer och killar från min klass, som hade velat spela. Men inte ens de hade jag repat med. Jag hade ingen som helst lust. Ville inte att jag skulle fega ur igen.
Den här gången skulle jag inte sjunga förrän det var dags.
Den här gången fick det bli "Breakaway", av Kelly.
"Du…vi har inte repat…?" hade en gitarrist börjat innan start.
"Det går bra." sade jag bara till svar, och väntade på ridån. Jag tog ett djupt andetag. Gick igenom texten på mindre än en sekund, och blundade, och hörde mormors ord, som snurrade i mitt sinne…
" Hon kommer gå långt. Hon kommer bli någonting stort, som hennes mamma kommer bli stol över."
Jag öppnade försiktigt ögonen, och ridån gick upp. Där satt alla föräldrar.
Förutom en.
Såklart.
Men jag struntade helt i det nu.
Ikväll var det Min kväll.
" Hon kommer gå långt. Hon kommer bli någonting stort, som hennes mamma kommer bli stol över."
Comment the photo
ps. älskar Kelly Clarksons låtar. <3 ds.
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/482721771/
Visa toppen
Show footer