När vi kom in i huset kom alla fram till Bill och gratulerade honom för att han hade blivit ihop med mig. Han sa tack och var mycket stolt. Under dagen var det många som pratade och skrattade, vi hade väldigt kul. Men plötsligt händer det. Jag ramlar ihop i en hög på golvet, hör inget, ser inget, fattar inte ett skit. Det sista jag ser är Bills ansikte, han är livrädd.

Bill sitter brevid Emma. "vad ska vi göra!? Vad är det med henne??" sa han frustrerat. "Vi måste ringa ambulansen!" sa Helena. Hon slänger upp telefonen och ringer 112. Ambulansen kom, Bill följde med. "är du pojkvännen?" frågar en kvinna i ambulansen, Bill förstod inte eftersom hon sa det på svenska. "Jag är ledsen, men jag förstod inte vad du sa…" sa han. Kvinnan säger det igen fast på engelska. Han nickade. De var tillslut framme vid sjukhuset, de körde in Emma till akut rummet fort som vinden. Bill satt utanför och gjorde allt för att inte brista ut i gråt och hålla sig lugn. En läkare kom ut och tittade på Bill. "hon kanske inte kommer klara sig…" sa han. Nu klarade inte Bill att hålla tårarna inne längre. "får jag se henne?" snyftade han. Läkaren nickade. Han öppnade dörren åt Bill och han gick in. Han tittade på Emma och tog hennes hand. Han började gråta ännu mer och la sig brevid henne "dör du, då dör jag…." viskade han i hennes öra. Han somnade hos henne, efter ungefär tre timmar kom en läkare och väckte honom. "Bill, du måste gå ut nu." sa läkaren. Bill tittade på Emma och kysste henne på kinden. Han gick och satte sig i en stol med huvudet i händerna.

Jag vaknade upp, men inte i min kropp… Jag låg i koma, jag såg min livlösa kropp ligga i sängen. Jag hörde ett par läkare stå och prata om att min pojkvän var utanför. Bill var här! Jag gick ut ur rummet och såg Bill sitta ihop kurad med huvudet i händerna, han snyftade. Han grät! Min lilla Billy grät, för mig… Jag satte mig brevid honom och kramade honom, han ryckte till och rös. Han tittade upp. Hans vackra ansikte hade långa svarta ränder av kajal. Jag började nästan gråta. Jag försvann och vaknade upp i min kropp. Läkarna sprang till mig och förhörde mig. Men, jag minns inget. Min mamma och pappa var där, men jag mindes dem inte. Bill rusade in i rummet och tog min hand, jag kollade in i hans ögon. Jag mindes honom och allt vi hade gjort tillsammans. Jag kramade honom, han kramade om mig hårt. "Bill…" viskade jag

"Jag är här älskling…" sa han

"Det kommer ta en liten stund för henne att komma ihåg allt, eftersom hon verkar minnas Bill, så är inte minnet helt borta." sa en läkare. Bill vägrade att åka hem, han stannade med mig över natten. "Varför stannade du kvar?" viskade jag. "I’ll be there for you forever today, forever tonight, when you can’t breath I’ll be there for you…" viskade han i mitt öra. Jag log, en tår trillade långsamt ner för min kind. Han kramade om mig "jag var så rädd att du inte skulle klara dig, du ska veta att dör du, då tar jag livet av mig… Jag har aldrig varit så lycklig med en person som jag är med dig…" Jag började gråta ännu mer. Jag förstod inte att man kunde älska en person så himla mycket. Jag ville bara säga detsamma till honom, men jag fick inte ut ett ord. Istället sträckte jag på mig och kysste honom.

sorry för den korta delen xD

Kommentera för mer :D

mer!! :') jag började fan gråta den var bäst!!