April
Friday 1 October 2010 photo 1/1
|
Alex pappa Anders kom ner och hämtade oss efter tre- fyra timmar eftersom vi skulle äta mat. Vi följde med honom upp och bytte om till vanliga kläder. Det var god mat. Kvällen närmade sig, och jag blev lite orolig. Jag ville helst sitta hos Alex, men hans bröder kanske kommer i vägen eller något? Jag gick till Alex mamma, Amanda,
"Du, Amanda…" sa jag lite försiktigt, jag visste inte om jag skulle berätta att jag var fruktansvärt kär i hennes son, eller om jag skulle fråga vilken film vi ska se ikväll.
"Ja," svarade hon och tittade på mig med sina fina brons ögon. Jag bestämde mig tillslut för att fråga vilken film vi skulle kolla på.
"Det får du och Alex bestämma ikväll." Log hon. Jag nickade och gick därifrån. Jag gick ner till bryggan. Solen gick ner och det var inga kvar där. En tår föll ner för min kind. Hur ska jag våga berätta mina känslor för Alex? Tänk om inte han känner detsamma för mig… Ännu en tår trillade ner för min kind när jag tänkte på det. Adam kom springande, (Alex yngsta lillebror)
"Anna, vi ska kolla på film… Men? Vad är det??" frågade han. Jag skakade på huvudet.
"Inget, jag är bara lite känslig" snyftade jag och torkade bort tårarna. Adam la sin hand på min axel.
"Anna, är det något, kan du berätta för mig." sa han. Jag tittade på tioåringen och nickade.
"Kom nu, alla väntar" Jag log lite och reste mig upp. Men en sak undrade jag.
"Hur visste du att jag var här?" Adam stannade.
"Jag såg när du gick ner hit förut…" Jag skrattade lite åt honom, sedan fortsatte vi att gå. När vi kom in i huset var Alex blick den fösta jag såg.
"Där är du ju!" sa han och log. Jag log också. Han visade tydligt tecken på att jag kunde sitta på samma ställe som gårdagen. Och det gjorde jag. Jag lutade mig mot honom och det dröjde inte länge innan han lyfte på armen. Våra kroppar möttes igen, och känslorna bubblade som om en galen häst sprang runt i magen på mig. Såhär höll det på nästan varje dag i dessa två veckor. Men för varje dag kom jag och Alex närmre varandra. Det var ungefär en dag kvar på detta underbara ställe. Vilket gjorde mig ledsen. När vi åkte hem dagen efter somnade jag på Alex. När jag kom hem gick jag genast upp på rummet och satte mig i sängen. Jag grät… Jag ville inte lämna honom. Jag visste inte om man kunde säga att jag älskade honom, men jag tror att jag gör det. För såhär har jag aldrig känt för en kille i hela mitt liv. Jag grät bara mer och mer ju mer jag tänkte på honom. Tårarna forsade ner för kinderna och bilder av honom dök upp i huvudet, vilket gjorde det ännu mer smärtsamt. Jag var inte säker på om jag skulle kunna klara detta längre. Jag måste tala om för honom hur jag känner, men jag kommer aldrig våga… Tänk om han inte känner detsamma för mig. Nej, jag skiter i att säga det till honom! Vill inte råka ut för samma sak igen som jag gjort med alla andra killar. Jag orkar inte få mitt hjärta krossat igen, jag kommer inte klara det. Men jag kan fråga Emelie om inte hon kan fråga Alex, om han är kär i mig! Jag torkade tårarna och gick över till henne. Jag berättade för henne om känslorna jag fått för Alex och frågade lite försiktigt om hon kunde fråga honom.
"Ja, självklart! Jag ska dit snart, vill du med??"
"Kan inte, men säger du det ikväll då?"
"Ja absolut!"
"Tack," sa jag och kramade henne, sedan gick jag in till mig igen.
(Alex synvinkel)
Jag visste inte riktigt varför jag mådde så dåligt, kanske var det för att jag lämnade Anna? Strunt samma, jag kan inte bli kär i min egna bästis, det är sjukt! Visst, hon är sjukt söt, men hon är min bästa vän. Tänk om hon inte känner det samma för mig… Dörren öppnades och Emelie kom.
"Hej" sa hon.
"Hej…" Svarade jag buttert.
"Kan jag få prata lite med dig??"
"Visst, kom in och stäng dörren bara" hon gjorde som jag sa och kom in i rummet. Hon satte sig på sängen och tittade på mig.
"Anna är kär i dig…" sa hon. Jag blev varm och glad, men jag stannade upp lite. Tänk om hon drev med mig? Att allt var bara ett stort jävla skämt…
"Är det sant?" frågade jag häpet. Hon nickade. Jag blev ännu varmare i kroppen, jag var kär i henne.
"Okej," sa jag nonchalant och vände mig om mot datorn igen. Hon suckade och gick ut. Jag kunde inte fatta vad hon hade sagt. Var Anna verkligen kär i mig? Tänk om hon drev med mig, de har säkert planerat detta
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bibis/473533640/
Visa toppen
Show footer